Att leta efter sitt borttappade jag...

Hemma igen, efter två underbara dagar tillsammans med en roligt och smart väninna som stöd och pådrivare i positiv riktning. Vi har shoppat fynd av sällan skådat slag... finns säker här hemma oxå om jag letar, men det är ju mycket roligare att handla på annan ort... fikat, ätit och fikat igen, och pratat, och druckit vin, och drinkar... goda drinkar jag aldrig druckit förr. Pratat om ditt, datt och allt där emellan, vilket ju är det jag saknar mest av allt i mitt barnspråkspratande liv. Jag är ju en riktigt lättretad och lättroad pratkvarn och att vara hemmamamma och ständigt omgiven av små barn gör mig till en uppdämd damm av vuxenprat, stora ord om världsliga ting som hotar att svämma över brädderna och dränka alla och en var som står i vägen. Det är ju så viktigt att få sätta ord på sina tankar och funderingar, planer och idéer, sorger och glädjeämnen. Så förmodligen har söta E inte bara ont i shoppingmuskler, hålfot och handväskeaxel utan även i öronen, och säkert mest däri.

Insåg då jag låg där, klockan 02.50 i hotellets fina duxsäng insvept i manglat krispiga lakan och med minnen från dagen skvalpande i huvudet fullt av Appledream, att jag försakat mig själv, glömt mig själv, tappat bort mig själv på vägen hit där jag finns idag på ett sätt som borde vara förbjudet. Jag har naturligt nog satt andras väl och ve i första hand, naturligt nog tagit ansvar för mina små men samtidigt lagt mig själv på hyllan, satt mig själv inom parentes. Nu får jag skörda frukten av min självutplåning: irrande i en rörig och förvirrande värld försöka ta mig tillbaka ut till de andra, till de som verkar kunna kombinera sina ansvarstyngda liv med att också komma ihåg sig själva ibland.

Men det känns jobbigt att inse att jag gjort mig själv och mina barn en björntjänst, iallafall då jag inte ansett mig, AnnaKarin vara av sådant slag att jag har varit värd att bevara till eftervärlden, världen som ju faktiskt ständigt omger barnen och mig. Jag har ju tagit skydd i min bubbla, här inne är jag säker och herre över universum, slipper hänga ut alla mina svaga punkter för alla att tumma på. Men nu när jag sticker ut näsa MÅSTE jag ta mig i kragen. Jag kan ju inte sitta här inne hela resten av mitt liv, stänga ute alla mina behov av vuxenvärlden där jag levde mitt liv förr, för länge länge sedan, långt långt bort.

Undrar också varför det kommer sig att man aldrig pratar om detta på föräldragrupperna när man går i väntans tider på det nya livet? Bara om nappar, tippskydd, sexet och knipandet...

Ni tror väl helt sonika nu att jag är en fullständigt beryckt, galen, tokig gammal mamma som sett sina bästa dagar i dagens ljus? Jag har bara inte lyckats med bedriften att behålla balans i mitt nya liv, för nytt är det ju, bara 6 år. Hade väl inte balans förut heller, stod väl mest och vägde i nåt hörn rädd att någon skulle se genom skalet och bli förskräckt.

Nu är det ju inte längre bara jag som berörs av min obalans i livet, jag måste helt enkelt bli mig själv, mitt AnnaKarin, den ensamma själen som nu plötsligt är långt ifrån ensam längre. Få denna känsla av att vara ett "fake" fördrivet för evigt ur mitt liv.

Jag anser mig numera vara fullkomlig, välsignad och komplett, men en stooor bit av mig själv verkar ha åkt med när jag dammsög sist, och nu måste jag riva upp den överfyllda påsen och börja leta i röran...

Måndagens slutsats: alla mammor behöver en Appledream då och då.

Och tack E, för att du hjälper mig leta i röran...

Alla vackra lyktor små...
...och stora, de blev dessutom hela två.