Bara timmar bort, saknar redan...

Snart är det dax, landet drar till stan... bara om drygt ett dygn ska jag strosa gatorna fram utan barnvagn med tillhörande glädjespridare i form av liten älskling, och två busar som drar i varsin sida. Istället ska jag gå som i ett rus av skräckblandad förtjusning bland allsköns stockholmare - ni vet, de där som visst ska vara smartare än oss lantisar, typ Linda Rosing, Paulo Roberto och Prinsessan Madeleine - och absolut inte ha något annat i händerna än min egen tid.
Sedan jag blev mamma har jag många gånger kommit på mig själv med att stå och liksom gunga en varufylld Icavagn i affären, eller vända mig om så fort ett barn ropar mamma och aldrig riktigt veta vad jag ska göra av mina händer när jag är ute och går. Allt är så invant och förknippat med barnens existens.
Deras ankomst till mitt liv har format om det totalt och nu kan jag inte ens komma ihåg hur det var innan, då jag bara hade mig själv, då jag jobbade ständigt, hängde på krogen med vänner, satt i timmar och fikade på lördagseftermiddagarna, kunde gå i affärer och faktiskt också prova kläderna innan köp, läsa ut en hel bok under en ledig dag, gå på afterwork, prata ostört i telefonen, kissa själv, fullfölja en påbörjad mening, äta bara fil och flingor tre gånger per dag, sova en hel natt, skruva upp volymen på radion utan att någon vill höra smurfhits istället... Allt detta är bara ord utan betydelse, händelser utan känsla, utan värde, nu, sett i ett annat ljus.
Ibland tänker jag att jag var lyckligt ovetande innan jag fick barn, lycklig för att hade jag vetat hur det skulle bli och kännas när de kommit hade jag gråtit av olycka som ensam. Jag hade inte kunnat fungera utan levt i ständig sorg efter barn. Många får leva så när de saknar barn i sina liv, verkligen vill ha men inte kan få av olika anledningar, men ändå kan de aldrig riktigt förstå, och det är deras räddning. Deras hjärtan hade brustit om de hade vetat och gått miste om... Många är också tvugna att leva med ett brustet hjärta livet igenom när de är mammor och pappor till älskade änglabarn... De lever mitt i mardrömmen. Min egen mamma har två änglabarn. Sorgen och saknaden är oändlig och hon försonas aldrig med tanken, hon går i dess skugga.
Det blir svårt att kunna koppla av från att ringa hem och bara "höra hur det går", prata lite med lilla Mellanbebis som med stormsteg blivit "tor tej" sedan bara ett par veckor tillbaka: utan blöja och med ett numera obstinat och bajskorvsfixerat beteende. Bubbla lite med Bubblan som i detalj planerar sin 6-årsdag nio månader bort och har ett aldrig sinande historieberättande att allt liknar rena Harry Potterromanen om man orkar lyssna i tre timmar.... och göra pussljud i telefonen till lilla Lillmormor, lilla hjärtat....
Ja, ni ser. En dag i storstan kommer att vara alldeles tillräckligt för mig lantismamman med ett numera sårbart vällinghjärta inlindat i snuttefilt av mjukaste bomull. En enda dag och sedan gör det ont av saknad... jag känner mig välsignad som har allt underbart kvar att komma hem till. Och jag hoppas att jag åtminstone kan slappna av länge nog för att köpa en vacker ljuslykta på Spiti.... så jag har nåt att hålla i handen under dagen... eller kanske nåt rart till barnen...

Varför inte lyssna på en passande låt i temat. Håll till godo och hörrni, krama varandra.