En tand är lös...

Vår stora Bubblan, vår drygt femåriga smarta, påhittiga, glada, underbara unge, vår förstfödda, är på gång att tappa en tand! En sådan där liten pillrig vit nedre framtand står just nu och fullkomligt väger på tandköttskanten.
Ni minns kanske då man gick där som liten och vickade och puttade med tungspetsen precis heeela tiden, tills tungan blev en öm och röd tingest och tandstackarn hängde i en uns av munslamsa? Ska man våga knyta ett snöre runt och dessutom ha modet att stå kvar efter man fäst sin egen tand i ett dörrhandtag som när som helst kan öppnas. Kanske kanske då riskera en oväntad men ändå väntad smärta då tanduslingen följer med snörstumpen och man sedan står där med ett blodigt hål i den en gång perfekta tandraden av barngaddar... Nej, nog blir spänningstanken för påfrestande, nog tar man det osäkra före det säkra och låtsas som inget, kanske den fäster sig igen om man tänker på annat en stund? Och sedan sitter man där igen, med sin snart såriga tungspets och vickar, och puttar, och vickar, och puttar: omedvetet och en smula maniskt.

Vår stora dotter är på väg in i en ny era i livet i och med denna lösa tand. Snart har hon en schtor läspande glugg mitt fram som en riktig unge av lägsta skolåldersrang.... hon är på väg med stormsteg, ljudar och läser, skriver och vill vara på dagis hela dagarna och inte bli hämtad vid 14.00 som en barnunge... Vad hjälper det att jag försöker framhålla fördelen med att inte behöva slitas upp i ottan, och sedan stå sist och vänta i frökens trötta närvaro innan någon vänlig själ hämtar efter mörkrets inbrott, nej då, alla andra går ju hela dagen, och allt annat stinker.
Bara att inse: ungen börjar bli stor. Växer ifrån mig, tar ännu ett steg ut i livet, gör sig redo, sällar sig till gruppen, bryter sig loss, påminner om att hon bara är till låns...
Men nog måste jag väl sätta ner foten ändå, mota hennes åldersrusning i grind ett par år till då hon idag berättade att "då hon och G hade gift sig skulle hennes naglar också göras långa med stenar och glitter, sedan skulle de två (nygifta då, eller?) också åka till Stockholm på fest..." Hallå! Stopp där! Nu backar vi tillbaka bandet och ser till att tappa alla framtänder innan vi börjar bekymra oss om några långa naglar, och giftemål med G...???!!!! Ägnade resten av kvällen innan läggning åt att prata om kärlek, vänskap och kvinnors fria vilja och möjligheter till storverk, allt medan hon stod för den ofrivilliga men naturliga mjölktandsvickningen...
Så, i morgon kanske tanden ligger under kudden redo för tandfens ankomst och planerna på äktenskap istället har lämnat plats för tanken på en sådan där stor, vit och fin ny stortand som måste skötas med största omtanke livet ut. Kärleken med sitt omsorgsbehov kan vänta.

Hon ligger ju ändå nära nära på natten med sina små kalla fötter under min rygg och smeker mig över mitt slitna och lite sorgsna mammahår, nästan varje natt, mitt lilla underbara barn, min lilla älskade stora unge... och säger mamma innan hon somnar om i mörkret.