A Flying fox in the Mailbox...

Jag är idag, trots ledbruten och nerbäddad, en överväldigad, tårögd och hjärtligt själaglad mamma. Molnen över det gråkalla landskapet liksom skingrades som av ett fingerknäpp i morse, då min käre L kom tillbaka från postlådan med inte bara dagens avisa, samma gamla hund utan också med ett PAKET, till lilla mig. Ja, just det till den slutkörda och tillfälligt huvudknoppsyra Mamma Stenkulla.

Inte kunde jag väl någonsin ana, där jag låg och tyckte synd om mig själv i sovrumsmörkret att världen har välsignats med en sådan omtänksam och ömsint liten människa som kom att tänka på mig där i storstadshetsens Mekka så till den milda grad att ett litet paket kunde slinka ner i postens stora gula, adresserat till undertecknad.

Tänk så glad man kan bli av ren och skär vänlighet, bara av att någon plötsligt, utan egentlig anledning eller vinst, tar sig tiden att tänka: hon är en gullig typ, hon ska få den här, den passar henne och gör henne gott. Jag rev upp mitt paket omgiven av denna varma känsla av givmildhetens glada budskap. Kände ljuvliga dofter slå emot mig redan efter första pappersrevan. Innehållet blottade sig och jag lyfte upp min gula gåva och tryckte den mot min kind. Så glad, så glad.

Mitt hjärta har hela dagen varit renskrubbat av honungsblom och silkeslen puderdröm. Ikväll tar jag med mig en Flying fox till sängs. Kanske skrämmer jag iväg en och annan virusfuling om jag lär mig morra då jag ligger där insvept i sällsynt mammalyx och med en räv bakom örat.

Tack.

...och tack igen.