Fem barn... Pappa Bob plastar in

Foto: Jack Mikrut/Scanpix


Låg på sängen en stund för att vila upp mig inför bokrearesan som går av stapeln klockan 23.40 denna afton.
Vilan hamnade i vrångstrupen då jag zappandes trädde in hos familjen pappa Bob och mamma Maria. Jeasus, vilken felinformerad person den ömma fadern måste vara, där i sitt blanksanerade utställningshem. De rara små trillingarna, som jag utgick från var näst intill spädbarn med tanke på att de vallades runt av sina övervakare till päron. Herre min je, avsnittet till ära fick vi ta del av den stora händelsen: barnen - spädisarna som visade sig vara två (2!) år - skulle själva för första gången få hålla i sin egen sked och äta... "Ja, de är ju såååå duktiga för att bara vara två (2!) år", sa den glada mamman med torktrasan i högsta hugg. (Jag kan se den oundvikliga blöjavvänjningen på tre snustorra sjuåringar framför mig.)
Pappa Bob hade helst sett köket inplastat innan denna begivenhet påbörjades men lät sig tålmodigt hållas. Varför satt förresten inte pappa Bob med och åt för att sätta en spillfri standard? Om det varit deras förstfödda hade jag förstått dem, om än bara en aning, i deras fullständigt oförståndiga tro att bebisar nog egentligen är vuxna trots sin smärre kroppshydda. Men i familjen fanns redan två äldre systrar som till synes verkat ha anlänt en efter en med något års mellanrum. Men kanske hade småbarnstidens glada men fullt normala matkladd - som dessutom inte är varken speciellt långdraget eller svårartat - totalt hamnat i skymundan och helt enkelt glömts bort under tiden deras storartade och känsliga hus byggdes. Eller också fanns det tid, innan husbygget, att plasta in själva bebisarna då de tidigare kommit separerade till världens renaste familjeidyll.


Program som dessa förstår jag mig inte riktigt på, vad är syftet? Förutom att få alla ännu barnlösa fullständigt skräckslagna över denna drös av kladdiga, oförskämda och skrikiga ungar som med velig hand och dämpad röst resultatlöst läxas upp på bästa sändningstid, denna gång med hjälp av världens mest segdragna pedagogik: pappa är rädd för lite skit, måste torka, måste torka, inte spilla, inte spilla.... Tänk ändå om föräldragrupperna kunde lära ut hur man TAGGAR ner innan bebisen (eller i pappa Bobs fall: pluralform) kommer till världen. Det finns ju tid att träffa andras kletiga och läskiga bebisar för att hinna vänja sig en aning. (Det är ju ändå faktiskt helt normala företeelser man fick se i programmet.) Istället för allt lull lull. Det är ju inte direkt så att man förbereds på ett verklighetsbaserat vis inför den stora och livsomvälvande händelsen. Jag hade nog hellre åkt i storbussen med tiobarnsfamiljen från Älvdalen där man totalt prioriterade barnens naturliga tillstånd, om nu valet var mitt som påtänkt tillskott i valfri familj. Inte verkade de vara så eftersatta trots att pappan inte verkade ha tid att städa då sopberget svämmade över bredderna.

Förstår dock fortfarande inte riktigt syftet, ska jag bli irriterad och tycka "Vilken jävla larvpelle"? Eller avskräckande? Måhända för att väcka beundran för att någon normal mänska orkar med ett slikt familjeschabrak. Eller för att påvisa att dessa personer är inte normala mänskor. Eller i rent underhållningssyfte typ lyteskomik (elefantmannen om ni minns), kanske i stället för forna tiders Big Brother, (Linda Rosing om ni minns)?
Personligen kan jag inte annat än beundra den månatliga storhandlerskan med dubbla vagnar i styrbredd, 10 barn därhemma och en matnota på 12 lakan, ren och skär logistikexpert i världsklass värd dagens allra fetaste bonus, helt klart.
Och med en kramig sopgubbe som far till alla barnen.

Men klart jag har ju bara tre barn, som enligt Bubblan - storbebisen på fem år - är det bästa antalet barn man kan ha i en familj. Så vem är jag att uttala mig, kanske är det jag det är fel på?!