Det var länge sedan nu, som vi träffades hon och jag. I sommar blir det två år sedan jag av en händelse sprang på henne i min gamla hembygd. Hennes ansikte bara fanns där mitt i folkhopen, under sommarens sista suck, lika vacker som för tjugo år sedan. Vi bytte nummer och lovade försöka. Det låter som en dammig kärlekshistoria, och visst är det väl nästan så det är med vänner man en gång månat om, vårdat ömt, då för länge sedan - men sen en dag bara låtit försvinna in bland minnena.
Hon var norsk i sitt påbrå, ägde det mjukaste blonda hår och en rolig liten uppnäsa. Hon var beundransvärt kaxig, bodde i lägenhet och hade en tjusig storebrorsa. Jag var lantis och rädd.
Vi satt dåligt klädda i slitna jeans, i kalla kulvertar och tjuvrökte - Gul Blend tror jag det var - istället för att sitta i den trista gymnasieklassen och finna oss. Vi var rebeller trots våra blott sexton år och irriterande nonchalanta i vår verklighetsuppfattning. Vi var smala, kantstötta och fulla av ett lite sorgset sätt som drev oss ut i natten. Vi vandrade stolta gatorna fram, festade och gick hand i hand så som tjejer ofta gör: styrkta av varandras närvaro, i kampen mot det onda, allt det vi inte var.
Vi fick några år då under mina mest smärtsamma år, när jag gick från ung till förväntat vuxen. Vi gick tillsammans genom gråt och tandagnissel, husockupationer och punk. Jag minns det som igår.
Nu fick jag hennes sms igår, sent, just innan sängdags. Ett litet tecken som gjorde mig väldigt väldigt glad. Hon undrade om jag kanske inte ville ha kontakt. Inte orkade. Om jag kanske tyckte det av någon anledning skulle kännas jobbigt att pratas vid igen, nu som vuxna: riktigt vuxna, med barn och familj, företag och ansvar. Dit vi aldrig anande att vi var på väg då, för länge sedan i en annan värld. ...en vissen Svensson, bara värd förakt i sin patetiska men enkla lycka.
"Klart jag vill", sa jag, minnas våra minnen, minnas dem tillsammans och våga skratta åt alltihopa. Se de smärtsamma åren ihop med en gammal vän i dagsljus, ur en annan vinkel, då vi nu står här på andra sidan.
Klart jag vill. Det är det vänner är till för. Att hjälpa en ut till andra sidan.
Och stå intill för att hålla handen när vägen känns för jobbig att ensam våga gå.
Klart jag vill.
Lyckos henne som har "hittat" dej igen som kompis,det är bara att gratulera,för du är en fantastisk skojig mysig gullig hängiven vän som man aldrig vill släppa. Jag är glad att få "ta del" av dej. Stor kram från lika namnad i efternamnet.
SvaraRaderaÅhh, det är ju bara helt underbart när man kan finna såna gamla vänner igen, blir helt snyftig!
SvaraRaderaHar nu nominerat dig till Mix Megapols tjejplan, tycker du behöver lite sol och vila! Puss!
Herregud vad bra du skriver människa! Måste genast lägga dig på min blogglista så jag får läsa mer.
SvaraRaderaHEj! Gamla vänner som man har en historia med är trevligt! Ska ni träfas? Kram Maria
SvaraRaderaNämen va fint det var. Det är värdefullt. Kul när man hittar tillbaka till någon så.
SvaraRaderaTusen tack.
Ja faktiskt, såg en sida jag var osäker på innan, men som fanns där när jag väl var där på platsen.
Ja att ta mig vidare med små steg måste jag ju göra men det känns så dubbelt det där, för på ett sätt känns det som att jag står helt still.
Sorgen och saknaden är lika svår,
men jag antar att det kommer att vara så...
Men ja, alla fina avtryck Oscar lämnade, de ser jag som du skriver, synliga och i minnet =)
Nämen va snäll du är =) Va gott det lät. Kram på dig och du ska ha så mycket tack för för att du tänker på mig och för det fina du skrev. Hoppas du har en härlig torsdag
Fin text! Välkommen till Skrivpuff! "17 februari"?
SvaraRadera