Har suttit och tänkt mammatankar nu i flera dagar; vid köksbordet och inte här, till ert förtret... Men det finns så himla mycket för en hemmamamma att fundera över och irritera sig på att jag snart inte vet var jag ska börja, eller sluta. Måste nog gå någon typ av kurs i avslappning och bortkoppling - av hjärnan mest!
Ett litet urval: För det första har det i en södermanländsk pärla framkommit att ansvarig personal klämt in hela 27 barn i en förskolegrupp... Målet för stadens förskoleavdelningar har i maktens korridorer satts till 17,5 barn/avdelning; någon gång för en sisådär sex sju år sedan, tror jag. Målet skjuts ständigt på framtiden med hjälp av de välsignade orden kronor och korvören. Jag tror ibland att proffspolitikerna sitter där uppe i stadshuset och olar, ni vet så där som femåringar gör (ini mini maini moo...), om vilken av frågorna som ska få högsta prioritet detta budgetår? Och som synes drar barnen alltid det kortaste strået i kampen om medlen. Rondeller, badhus, trehundrafemtioårsjubileum och allsköns andra anledningar gör att våra små änglar åter igen får stryka på foten. -"Det gäller bara för ett läsår", sägs det. Vet dessa vuxna plånbokshållare att ett läsår är enormt länge i en fyra/fem-årings intrycksfyllda liv. Vem av denna grupps tre pedagoger ska ha tid att se till alla barns behov? Vem ska hinna luta sig ner över lilla Olle och fråga varför han gråter ensam i ett hörn, eller ta lilla Frida i handen när hon känner sig lite osäker inför den stora gruppen? Pedagogisk verksamhet? Förvaring med en arg mammas ord.
Ibland undrar jag varför förskolepersonal inte verkar ha någon arbetsmiljöinspektör, eller någon form av fackförbund som vakar över deras väl och ve. Räknas inte deras arbete som ett yrke eller arbetsplats? Varför har EU begränsningar när det gäller tak över kreatur och hönor i bur, men inte barn/kvadrat?
Barnen får väl vi föräldrar stanna hemma med den dagen vi kan leva på en lön... Läste någon gubbigt idiotisk kommentar från en pappa som undrade om det inte var möjligt för mammorna att vara hemma mera med barnen, som det gjordes förr, då grupperna genast skulle minska i storlek? Jo jo, jämlikt vare här! Denna kommentator -"Pappa med barn"- har tagit bort sin bloggspot, jag undrar varför? Eller kanske åkte han på en hurring av sambon, barnens ömma moder?
Nåja, jag har inte ens själv orkat kommentera detta ämne i lokalblaskans insändarspalt. Det överlät jag åt de andra gaphalsarna. Jag tycker bara att jag mer eller mindre upprepar mig. Tror att jag ska starta en förskoleföräldraförening tillsammans med andra irriterade själar istället, så kanske något mera handfast kan göras.
Igår utrymdes en gymnasieskola här i vår närhet. En sanslös Pellejönstyp i tjugoårsåldern kom på årets mest korkade gag: vilket blev att skriva ett inlägg på nätet om att han skulle ta tåget till grannstaden och starta en massaker i skolkorridorerna där han en gång själv strosat på rasterna. Polisen agerade rappt och rejält, letade upp fanstyget och satte handfängslen samt slängde in honom i en cell i väntan på vidare utredning. Herregud, killen hade ju bara skojat! Lås in honom ett par år då som straff för världens sämsta humor! Han är hemma nu skulle jag tro, då han fick ta tåget hem igen efter att han säkerligen nerkissad grinat sig genom förhöret genomfört av lilla Chicagos mest hårdkokte konstapel.
Eleverna då, som stod gömda i skräck bakom studiebokshyllor och fröknar, med mobiltelefonerna för en gångs skull påpassligt i handen, hur drabbades de av detta skräckfyllda ögonblick? Kristerapiberoende livet ut? Traumatiserade? Apatiska? Skolvägran väntar? Nej, de skrev lappar och hängde i fönstren på denna skräckens skola. De fick nämligen sitta inlåsta några timmar medan lagens längsta armar sökte igenom lokalerna i jakten på mördare, blådårar och banditer med onda sinnen. På fönsterlapparna kunde nog i en annan värld ha kunnat läsas: mamma hjäääälp mig!! Men inte, här satt griniga fjortisar och tänkte på.... MAT. MAT! Har ni hört, skulle det vara av intresse då man riskerar livhanken, ser döden i vitan?
Men det förstås, man kan ju kanske göra paus i mördarletandet och ta en Semla i stället...
Ett litet urval: För det första har det i en södermanländsk pärla framkommit att ansvarig personal klämt in hela 27 barn i en förskolegrupp... Målet för stadens förskoleavdelningar har i maktens korridorer satts till 17,5 barn/avdelning; någon gång för en sisådär sex sju år sedan, tror jag. Målet skjuts ständigt på framtiden med hjälp av de välsignade orden kronor och korvören. Jag tror ibland att proffspolitikerna sitter där uppe i stadshuset och olar, ni vet så där som femåringar gör (ini mini maini moo...), om vilken av frågorna som ska få högsta prioritet detta budgetår? Och som synes drar barnen alltid det kortaste strået i kampen om medlen. Rondeller, badhus, trehundrafemtioårsjubileum och allsköns andra anledningar gör att våra små änglar åter igen får stryka på foten. -"Det gäller bara för ett läsår", sägs det. Vet dessa vuxna plånbokshållare att ett läsår är enormt länge i en fyra/fem-årings intrycksfyllda liv. Vem av denna grupps tre pedagoger ska ha tid att se till alla barns behov? Vem ska hinna luta sig ner över lilla Olle och fråga varför han gråter ensam i ett hörn, eller ta lilla Frida i handen när hon känner sig lite osäker inför den stora gruppen? Pedagogisk verksamhet? Förvaring med en arg mammas ord.
Ibland undrar jag varför förskolepersonal inte verkar ha någon arbetsmiljöinspektör, eller någon form av fackförbund som vakar över deras väl och ve. Räknas inte deras arbete som ett yrke eller arbetsplats? Varför har EU begränsningar när det gäller tak över kreatur och hönor i bur, men inte barn/kvadrat?
Barnen får väl vi föräldrar stanna hemma med den dagen vi kan leva på en lön... Läste någon gubbigt idiotisk kommentar från en pappa som undrade om det inte var möjligt för mammorna att vara hemma mera med barnen, som det gjordes förr, då grupperna genast skulle minska i storlek? Jo jo, jämlikt vare här! Denna kommentator -"Pappa med barn"- har tagit bort sin bloggspot, jag undrar varför? Eller kanske åkte han på en hurring av sambon, barnens ömma moder?
Nåja, jag har inte ens själv orkat kommentera detta ämne i lokalblaskans insändarspalt. Det överlät jag åt de andra gaphalsarna. Jag tycker bara att jag mer eller mindre upprepar mig. Tror att jag ska starta en förskoleföräldraförening tillsammans med andra irriterade själar istället, så kanske något mera handfast kan göras.
Igår utrymdes en gymnasieskola här i vår närhet. En sanslös Pellejönstyp i tjugoårsåldern kom på årets mest korkade gag: vilket blev att skriva ett inlägg på nätet om att han skulle ta tåget till grannstaden och starta en massaker i skolkorridorerna där han en gång själv strosat på rasterna. Polisen agerade rappt och rejält, letade upp fanstyget och satte handfängslen samt slängde in honom i en cell i väntan på vidare utredning. Herregud, killen hade ju bara skojat! Lås in honom ett par år då som straff för världens sämsta humor! Han är hemma nu skulle jag tro, då han fick ta tåget hem igen efter att han säkerligen nerkissad grinat sig genom förhöret genomfört av lilla Chicagos mest hårdkokte konstapel.Eleverna då, som stod gömda i skräck bakom studiebokshyllor och fröknar, med mobiltelefonerna för en gångs skull påpassligt i handen, hur drabbades de av detta skräckfyllda ögonblick? Kristerapiberoende livet ut? Traumatiserade? Apatiska? Skolvägran väntar? Nej, de skrev lappar och hängde i fönstren på denna skräckens skola. De fick nämligen sitta inlåsta några timmar medan lagens längsta armar sökte igenom lokalerna i jakten på mördare, blådårar och banditer med onda sinnen. På fönsterlapparna kunde nog i en annan värld ha kunnat läsas: mamma hjäääälp mig!! Men inte, här satt griniga fjortisar och tänkte på.... MAT. MAT! Har ni hört, skulle det vara av intresse då man riskerar livhanken, ser döden i vitan?
Men det förstås, man kan ju kanske göra paus i mördarletandet och ta en Semla i stället...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar