måndag 23 februari 2009

Kåldolme vs Kålad pudding

Bild lånad från www.receptsamling.com


I ren och skär husmorspanik köpte jag ett enormt stort kålhuvud idag. Tanken den goda var att åstadkomma den klassiska fenomenet kåldolmar, skysås och lingonsylt i drivor till middagsmat i det husmanskostiga men världsliga köket här på Stenkulla gård
Tanken var smaskig då jag stod och vägde det ena huvudet mot det andra i bruset av Ica Maxis bakgrundsreklam. Jag var på en liten tur för att se om det verkligen inte finns någon modig liten matbutik som vågar tjuvstarta den förbaskade bokrean? Nej, det verkar vara en handling förenad med prygel av värsta slag om en endaste liten bok hamnade i orätta händer innan startskottet går: i morgonbitti nollsjuhundra timmar, Sharp. Semlor säljer de ju från midsommar, för att inte tala om kräftor och surströmming. Men dessa kulturskatter från fornstora dar kanske inte anses lika mycket värda att bevara som en sketen bokrea?
Då jag som liten välsignad trebarnsmamma inte har dagisdag på tisdagar och dessutom fogligt väljer att med ömsint hänsyn INTE ta mina tre barn under fem år på bokreahets bland andra fanatiker/bokmal (ett scenario som bara som tanke ger tunnelseende vitfläckad blick), står jag så att säga med skägget i boklådan.
Så eftersom en vagn helt utan varor efter ett långväga Maxibesök i dollarkristider som dessa känns uteslutet, tog jag mig istället an matavdelningen. Ett par litrar mjölk och en kattyogurt går ju alltid åt i vårt mjölktandsvärnande kök. Jag rafsade åt mig lite dagligvaror och fick sedan den fenomenala idéen att göra kåldolmar till min internationellt matintroducerade och därmed för det mesta allätande barnaskara. Så fick det bli, ett perfekt huvud blev resultatet.

Jag tog den medföljande hemmabebin med hem tillsammans med min matpåse och tidigare uthämtade bokpaket av ordinarie pocketpris.

Det visade sig sedan att den missräknade tiden, då den kokta skallen av kål fick ligga kvar i spat´ medans jag åkte på dagishämtning, inte var den bästa idé jag fått i år. Resultatet blev - en timme senare - att bladen inte gick att lossa i ett någorlunda inslagningsbart skick... En enda strimlad röra låg istället på skärbrädan och osade illavarslande kokkonst i totalt orullbart skick.
Där uppe i ugnen står nu en kålpudding i utbyte. Lite för löskokt kål kanske inte gifter sig alltför gärna med den något bleka köttfärsen, men det doftar väldigt gott ändå. Jag tror väl att det säkert går ner med lite kokt potatis och en skopa lingonsylt som grädde på moset.
Den svider lite i mitt husmoderliga bröst när inget av min skapelse liknar den glättade kokboksbilden säkerligen tagen i bedårande och förskönande ljussättning i det vackraste av visningskök. Men jag anar att alla katter ser likadana ut - bara man dämpar belysningen med hjälp av lite finurlig stearintändning vid middagsbordet, och låter skenet bedra i skydd av skumrasket.

I natt åker jag väl sömndrucken på bokreans mittinattenklockantolvtillhalvtvåöppet för oss riktigt ivriga och boktörstiga. Kanske en eller annan tjusig kokbok från världens alla hemmafrustinna kök slinker ner i korgen.
En italiensk Trippa Romana vore kanske något för oss som stolta vågar stå vid spisen utan att skämmas.

1 kommentar:

  1. mums vad gott det lät och lycka till med
    bok rean, hoppas att du gör några fina fynd!

    kram

    SvaraRadera