Jag är inte frånvarande. Jag är här men samtidigt inte. Jag skriver och skriver på andra tangenter, om mitt liv fram tills nu. Sida upp och sida ner av ord, fragment av mitt liv som jag egentligen inte kan se tydligt, men de finns där nu, svart på vitt: händelser som format mig till den jag är idag, en virrig och vilsen, halvilsken typ som känner mig på gränsen till vad som kanske kallas nervsammanbrott, trots mig glättighet...
Jag formulerar meningar om varför jag blivit den jag känner att jag är. Inte den jag borde ha fått vara, mitt ödes lott, utan någon annan jag inte känner igen alls. Jag har en mask av stål och lurar de flesta, men nu ska jag ta mig ur denna fälla jag satts i. Än om skammen kommer att släppas fri för alla att peka finger åt, är det bättre än att bli fullständigt uppslukad av självförebråelser, cynism, och tvingas leva i skuggan av en livslögn. Sluta ljuga mig själv rakt i ansiktet... våga låta mig själv sörja att livet blev annorlunda, en dag för länge sedan, i landet långt borta... Kanske förlåta en dag, åtminstone mitt egna oskyldiga jag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar