Snöänglar, gubbar och en och annan snorelva...

Idag har ju snön dalat i en strid strid ström ute. Vi bor vid ett vidsträckt gärde som plötsligt kändes väldigt litet idag. En gråvit massa av fallande snö bröt av den vanligen näst intill oändliga utsikten. Vi låg och drog oss i värmen, jag och barnen, länge och väl, till tonerna av bolibompa med allas favorit Supersnälla SilverSara. Tände sedan ljus på bordet, alltid tända ljus på bordet.
-Muusigt, säger mellanbebis strax tre hela år fyllda med munnen full av smörgås.
Vi äter frukost och pratar lite som man mest gör med barn; om smått och stort. Varför är skinkan blöt, vem fick yogurt först, när är det måndag och om att katten har bajsat på altanen (detta sista ämne har dryftats i vårt hem ungefär två veckor nu...).
Vi sätter sedan på oss alla våra ytterkläder, jag och tre små, för att kasta oss ut i snön som lagt sig som ett varmt och eftertraktat täcke över vår lilla värld. Som gammal norrlänning kommer jag nog aldrig någonsin kunna finna mig i att snön som faller kan vara försvunnen inom någon timme. Jag har tidigare levt med att den stannar, åtminstone någon vecka eller så. Här får man kasta allt man har för händer, slita på sig overaller och galonställ, dra mössan över öronen och helt enkelt åka stjärtlapp tills svetten lackar. Än om det oftast bara är ett frostigt gräsöverdrag man åker på... När man vänder bort blicken ens för ett ögonblick så kan allt vara förbi.
Så idag har vi åkt, åkt och åkt lite till. Vi har kastat snöboll, gjort två snögubbar och en gumma samt torkat snor. I kubik. Lillmormor, vår numera ettåriga minsta prinsessa har blivit förkyld. Nyser och rumlar runt med en plötsligt konstant och halvgrön elva av snor under sin lilla knapp till näsa.
Nu hänger det en hel radda genomblöta kläder på tvättstugelinan, ute droppar det ur träden och våra fina fina gubbar, och gumman så vacker med hår och allt, med knappar av kottar och mun av grus, står och lutar betänkligt i blian ute i mörkret. Lite så där på lyran. Mitt i vår säng ligger en femåring med en väldans lös framtand redo för tandfen. I spjälsängen intill ligger en snorig och varm liten bebis och snusar, och i sin egen säng, i ett rum fyllt av pryttlar ligger en bestämd liten tjej, strax tre år, som idag sa: -Mamma jag älslkar dig.
Vi frukostbordet i morgon blir det genomgång av varför snö smälter, om när får man öppna lördagsgodispåsen, och sist men absolut inte minst: att katten har bajsat på altanen.
Vilket välsignat liv jag har att leva.