onsdag 25 februari 2009

Vi målar och spikar, vi bygger ro och harmoni...

Vi bor i ett mexitegelhus från 1976, med en skogsbacke bakom köksknuten där man sommartid kan sträcka ut en hand och plocka färska blåbär till filbrytan lagom till att morgondaggen dunstar. Barnen sitter på knä i riset mest hela sommaren och mumsar, när de inte rumstrerar runt nere i det gamla hallonsnåret där bären liknar stickade små tomtenluvor.
Inne i vårt hus hade ingen någonsin i tiden nänts röra tapeterna sedan de sattes upp 1976, i alla rum - ett lager tapet. Enkelt att bara spalta och riva bort. Under behövdes knappt ett enda drag med spackel, ytan var slät och som ny.
Vi har gjort rätt mycket förändringar sedan vi flyttade in 2006, från att vara en murrig urrig rövarkula med furugulnat innertak, utan ljusglimt i de mörkbrunt vävda väggarna till en nu ommålad fröjd i vitt med inslag av guldig medaljong, och sparade detaljer från en blommig sovrumsdröm i original. Vi tog tidigt ner en vägg som gjorde köket till en enmansplats i sina forna glansdagar: då husets fru stod i förkläde vid spisen medan maken lojt läste avisan på andra sidan om den uteslutande väggen. Nu är vardagsrum och kök en stor fin sällskapsyta att nyttja till fullo. Köket är för mig hemmets kärna och därifrån utgår all aktivitet: därför ska det vara tillgängligt och inbjuda till vänskapliga samtal med både nära, kära och främmen. En glad och varm plats som doftar pannkaka med kladdig jordgubbssylt och ett kallt glas röd mjölk.
Just nu håller vi till i trappan. Vi målar den gamla ädelträpanelen på väggen vit, trappan som drar ner stämningen med sin smutsgula gamla furuglans ska även den få en släng av penseln. Den kloka mattan som ligger smidigt nersänkt i stegen och värnar om liv ska bara få en ny efterträdare då den slitna nu går i välförtjänt pension. Den har säkrat stegen hos många små snabbfotade fötter i sina dagar.
Vi strävar efter det ibland så obarmhärtiga ljuset som ni kanske förstår. Det vita som för en del kan verka så tråkigt och fantasilöst vid en första anblick, men med alla sina rena nyanser, ytor och skuggspel blir till en kavalkad av lugn rörelse. Omgivningen i vardagen blir stilla och förnöjsam utan behov av att överrösta: det vita skänker harmoni och jag kan förstå varför de flesta faller för den oskyldiga romantiken snarare än det skrikigt vulgära: än om det sker i välmening. Och än vad lockande och pockande trender viskar.
En taggig vildros i all sin enkla prakt.

Jag tror att vi alla söker lugnet i vår så stressade tillvaro. Kanske vill vi försöka leva i en liten vrå av drömmen om att gå i slitna träskor och raggsockor, med bullar i ugnen och känna vingslag från en annan tid - med värderingar vi glömt - smeka mot de gamla spröjsade tvåglasfönstren. Vi behöver en paus att hinna andas. Att hinna sträcka ut en morgontrött hand i blåbärsriset en tidig sommarmorgon, då daggen ännu ligger kvar, för att plocka det där allra största bäret - innan någon annan vaknar och väcker världen.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar