Skrivpuff: Utmaning 70 - 11 mars

Skötselinstruktion för en författarsjäl. Min författarsjäl.

Nog krävs ju en skötselinstruktion för allas själar: både en volvoarbetarsjäl, kokerskesjäl, apotekarsjäl, förskolelärarsjäl, mormorsjäl, sopgubbesjäl, revisorsjäl, knuttesjäl och alla de andra miljoners själar som irrar runt där ute i en snöstorm som aldrig verkar ta slut. Men behöver just min själ en instruktion? Min rangliga mammasjäl. Jag törs ju inte kalla den för en författarsjäl heller, herregud jag som skriver bisats efter bisats och gladeligen staplar adjektiv på varandra i en aldrig sinande ström: inte riktigt ser när det rinner över bägaren då måttet för länge sedan är rågat. Ordbegränsning är inte för mig.
Att sköta sin själ är en svår sak. Gärna låter jag den fara illa då jag inte riktigt orkar - eller kan - ta den på allvar. Många gånger låter jag den stå där inne i mörkret, ensam och ropa, ohörd. Eller snarare ignorerad av min rena okunskap. Låter den känna sig försmådd, överkörd och förbisedd. Jag får dåligt samvete och kan inte sova om nätterna då jag ser hur den hänger med sina tunga axlar och går och sprätter grus med tåspetsen - iklädd sin sedan länge molokna uppsyn. Den blänger tillsynes irriterat, men orkar jag titta efter länge nog ser jag en tår glimma till i min själs ögonvrå, då den aldrig får komma till tals och känna sig viktig och duktig. Jag har hela mitt liv ansett mig veta bättre än min själ, trott mig kunna ta besluten själv, utan att konsultera min inre röst. Förträngt, skjutit undan och förgripit mig på min stackars sorgsna själ.
Men nu har den satt ner foten med klacken före. Och där med basta. Den bär ett märke på kragslaget där det står: Nu är det nog!
Min inre röst har gjort uppror, den kräver sin plats med hårt tonfall och har helt sonika tagit ett egenfattat beslut om självstyre. Gjort revolution mot diktatorskan själv.
Jag har äntligen förstått att själen - det är jag, vi är en och samma. Jag är bara ansiktet utåt - ett skal, ögonen är själens spegel. Själen min behöver kärlek, omtanke och gemenskap, den behöver ha glada vänner att skratta med och har ett stort behov av samtal, öppenhet, stora ord och filosofi av värde. Min själ har drömmar att uppnå, vägar att gå, sagor att berätta, ansvar att ta, berg att besegra, bördor att slippa. Den behöver få gråta ut. Sörja.
Nu sitter den på första parkett. Och inte bredvid.
Min författarsjäl - det är jag.