Skrivpuff: Utmaning 72 - 13 mars

Skriv om vad du (eller din huvudperson) hittar i lådan som placerats utanför dörren.


"Herregud, vad är det som luktar så förbaskat jäkla illa?"
Hon hade sökt, letat och rotat runt efter källan till stanken precis hela förmiddagen: lyft på skorna i skostället, tittat i fickor och väskor, under mattor, bakom skåp och bland tomglasen i pappkassarna i förrådet. Men ingenting hade på något vis gett henne en förklaring på den vidriga odör som sakta spridit sin dåliga andedräkt i det som tillslut blivit hela huset.
Värst var det i hallen. Där hade hon nu sökt runt i mer än en timme. Det luktade som den där gången för tre år sedan då de hade haft en död råtta under köksbänken. Den hade på något vis självdött och hade innan den gick hädan hittat det mest oåtkomliga utrymmet den kunde bakom en kantlist. Det hade tagit två dagar innan de fann den, och tre veckor innan det slutade lukta i huset. Bara minnet fick henne att känna en bitter eftersmak i munnen.
Ute hade det regnat i snart en hel vecka - snöblandat och halvfruset - som Slush Puppyn ungarna brukade köpa i kiosken uppe i backen om somrarna. Influensa satt som fastnaglad i hennes vinterbleka uppenbarelse och tycktes aldrig vilja släppa sitt grepp om hennes slutkörda kropp. "Du får räkna med ett par veckor", hade den bistra och uttråkade rösten svarat då hon ringde sjukvårdsupplysningen för tips på utdrivning av flunsor.

Allt detta arbetsamma letande hade gjort henne fullständigt knäsvag då febern kom i jämna vågor med toppar på närmare 40 grader.
Hon satte sig i trappan och lutade huvudet mot den skrovliga panelen som de alldeles nyss målat vit. Hennes kropp skrek efter kudden. Men om hon gav upp skulle de få lov att sanera kåken och flytta ut tills allt var utvädrat, för här kunde hon snart inte stanna en endaste minut till.
"Gud, jag måste få luft", mumlade hon och låste upp dörren Vinden slog emot henne med ett korsdrag som fick hennes lättklädda och febriga lekamen att tappa andan. Hon tog tag om dörrposten och tvingade i sig ett nytt andetag som nu inte gjorde lika ont i hennes lungor. Feberblicken klarnade sakta, världen blev skarp som en knivegg i den krispiga januarikylan. Hon tog ett toffelklätt steg ut på den stenbelagda framsidan och med hjälp av en kvarlämnad leksaksspade krafsade hon bort snön från en av trädgårdsstolarna. Med tanken på att en lunginflammation skulle försvåra influensan som riste i hennes kropp gick hon in i hallen och hämtade en filt att sätta sig på. "En minut måste jag väl tordas sitta utan att döden hinner ta mig", sa hon för sig själv och slöt ögonen en minut. Stanken kändes ljuvligt avlägsen här ute och hon passade på att suga i sig all friskhet hon kunde in i sitt sjuka inre.
Hon slappnade av.

När hon öppnade ögonen igen så såg hon den.
Det var en avlång liten låda av något slag. En kartong?
Den stod halvt översnöad intill husväggen, där, vid lufttrummans galvaniserade ansikte.
Den måste ha stått där ett tag. Kartongen hade bågnat av fukten och den såg ut att ha börjat luckras upp längst ena sidan. Den var heller inte speciellt stor ...kanske en skokartong? Nej, den var nog lite längre ändå. Mer kunde hon inte se därifrån hon satt. Hon skulle vara tvungen att kliva ut en bit i den blöta snön för att få en närmre titt på fyndet.
Egentligen var hon ju totalt felklädd för detta då hon var barfota i de gamla slitna ulltofflorna hon fått av barnen för sju år sedan., men ett enda steg kunde hon väl kunna kosta på sig. Hon fick ju gå in sedan, då hon sett efter vad det var för låda som stod där. Bara ett steg, sträcka ut ena handen och plocka lådan ur snön - sedan var det klart.
Hon ångrade sig redan då den första iskalla rännilen av blötsnö sprang uppför hennes smalben då toffeln obönhörligen sjönk ner och försvann i drivan intill husväggen. Huttrande sträckte hon ut handen och fick ett halvdant grepp om den genomvåta kartongen och höll på att helt tappa balansen då lådan visade sig vara betydligt tyngre än hon anat. Den mjuka pappen kändes degig mellan hennes frusna fingrar och hela lådan hotade att rämna.
Genom en halvhjärtad kraftansträngning lyckades hon få fast lådan med båda händerna samtidigt som hon begravde också den andra toffeln djupt i snön.

Det måste vara barnen som lekt och glömt att ta in grejerna. Det skulle ju inte direkt vara första gången det hände: att hon fick gå rundor på tomten för att samla ihop allsköns leksaker: bakom buskar, i snår, i håliga stubbar och under mossan längst altanens norra sida.

Det gick en ilning längst hennes rygg då hon plötsligt insåg att en svart, seg vätska av något slag rann längst hennes armar.
Den sipprade ur kartongen längst den spruckna och porösa långsidan. Då hon insåg att stanken - den förbannat äckliga stanken - kom från kartongen hon höll i sina händer tog hon ett jättekliv tillbaka mot ytterdörren samtidigt som hon stötte den vidriga lådan ifrån sig med ett febrigt ryck.
Ett äcklat stön kom ur hennes mun då hon vräkte sig in förbi ytterdörren, snubblade på mattan som uppfordrande sa Ta av dig skorna, föll handlöst in i hallen och landade med en hård och smärtsam duns på det kalla golvet.
Hon fick kväljningar av stanken som nu dessutom kom främst från henne själv, från den svarta sörja som täckte hennes händer och underarmar med sin vämjeliga närvaro.
Vad var det som nyss skett?
Vad var det för skit i kartongen?
Vem fan har ställt den där ute?
Ungarna?
Varför?
Frågorna hopade sig i hennes sprängfyllda huvud som nu snurrade skrämmande fort.

Hon tog sig upp på fötter och stapplade in i badrummet, skruvade på kranen alldeles för hett och tog alldeles för mycket tvål ur pumpen. Tog nagelborsten och skrubbade sig halvt blodig i ren förtvivlan.
Hon lade försiktigt, nästan motbjudande näsan mot ena armen för att få bekräftelse på att skiten försvunnit innan hon skruvade av kranen. Men svaga steg rörde hon sig ut i hallen igen. Ytterdörren stod på glänt efter att hon bara dragit igen den med ett brak då hon kastat sig in. Den stod liksom och plirade mot henne med ena ögat öppet och hon kände en oro som hon inte kände igen, inte kände igen sig i alls. Rädd?
Ja, hon var rädd.
Där utanför skymtade hon kartongen. Den låg lutad med den svampiga och söndertrasade sidan mot dörren. Den svartsmetiga insidan gapade tom och liksom stirrade på henne genom ytterdörrens plirande öga. Hon sträckte på halsen men kunde inte se något mer därute utan att öppna dörren. Hon tog ett skälvande steg närmre, lade sin darrande och genomfrusna handflata mot dörrens släta träyta. Hon huttrade så att hon skakade tänder i den nu helt utkylda hallen. Det knäppte i träet, kanske var det en varning: "Dra igen mig det hårdaste du kan, regla mig, lås in dig och vänta tills de andra kommer hem...", tycktes dörren andas mot hennes hals, men inte kunde hon låta den där äckliga kartongen med sitt... vad fan det nu var för nåt i den... ligga där och kanske låta sig hittas av hennes barn?
Aldrig.
Nej, hon var tvungen att samla sig, ta spjärn och reda ut den här soppan hon försatt sig i. Stanken som fyllde huset måste ju komma ifrån den där lådan där ute... vad annars kunde det vara?

Hon sköt ryckigt upp dörren. Sneglade mot kartongen. Sänkte darrande blicken och såg något i ögonvrån. Hon urskiljde med febrig blick. Hennes hjärna frös till is och hon svimmade där på tröskeln framför den lilla ruttnande kroppen...