måndag 29 juni 2009

Äntligen på banan igen...

Först vill jag tacka för er omsorg om min lilla Clara.

Hon mår relativt bra nu och använder sin arm bra efter denna vecka i mer eller (för en treåring) mindre stillhet... Typ ingen brottning, rutschkaneåkning, kuddkrig, trädklättring, poolsimning, cykling, kringkastning eller andra fartfyllda göromål.

Hon har sin stödkrage i två veckor tills vi har gjort återbesök hos ortopeden uppe i Uppsala. Känner sig trygg med den på och vägrar ta av.
Sedan får vi se, kanske behöver hon kiropraktorbehandling eller ytterligare stöd i några veckor...

Det som hände var detta.
I vår trädgård står en studsmatta - en blå tingest som förfular till synes de flesta trädgårdar dessa dagar. Barnen älskar sin matta och de kan studsa timmar i sträck som det verkar... Villkoret för inköpet - som gjordes för ett uppstudsigt år sedan - var att nätet skulle vara helsäkert.
Ingen unge skulle trilla i backen så långt ögat nådde här hemma.
Eller ens riskera att lyckas få en fot i kläm ens.
Så nätet har lyckats invagga oss i lite av en falsk trygghet efter otalet mattstuds utan problem.

Då det sitter som ett korvskinn över kanter och konstruktion så har barnen problem med att stänga hela dragkedjan. En flik på en femtio centimeter brukar lämnas öppen... och vem sjutton ska falla ut just precis i denna svaga punkt om inte vår lilla mellanbebis.
Hon studsade på mattkanten och for skrattande sitt allra smittande barnskratt bakåt - rakt ut med huvudet före, och landade 80 cm längre ner - på gräsmattans torra jordskorpa.
Till storasysters stora skräck.
Jag kom hem precis då det hade hänt och fann henne gråtande i soffan... snedvriden och märkbart öm. Resten är historia...

Jag har drömt om min dotter i rullstol.
Drömt att jag burit henne. Drömt om ett vanvettigt öde.
Drömt ångestfyllda drömmar som gjort mig sömnlös och tårögd, och med en ilsken klump i maggropen.

Mattan står kvar som ett monument i trädgården. Knastertorr i den darrande högsommarvärmen med dragkedjan hårt åtdragen.
Jag börjar sakta vänja mig vid tanken igen. Tanken att inget hände denna gång. Vi blev skonade och någon annan, någon annanstans, fick ta smällen...

Jag smeker numera med min hand över hennes fjuniga hår med en ny rädsla som jag inte känt förut. En känsla jag gärna varit utan.

Vi har öppnat vår gårdsbutik Lavendeldrömmar i helgen. Den togs emot med värme och uppskattning som inspirerade och stärkte oss. Vilka fantastiska människor det finns och vilken fröjd att få träffa alla.
Innan öppningen fick jag ett fint paket i posten.
Det kom från en kär gammal vän i norr.
Min barndomsvän i vått och torrt, sus och dus och val och kval. Fina Marita hade hittat en knippe tips hon tyckte kunde passa en pysslerska som mig och skickat en hel inredningstidning som ett brev på posten. Att någon ens ägnar en en tanke är gott nog, att denna någon dessutom tar sig tid, gör sig besvär och lägger ner tid - bara av ren omtanke gör mig tårögd.
Tack.

För mig blev det ytterligare ett tecken på att vi ska vårda våra skatter, våra käraste vänner för livet. De som står vid ens sida när åskan går och som oftast ligger som skira bokmärken mellan sidorna i den vackraste boken, alltid lika kära trots revor och skavanker genom åren.

Allt annat är förgängligt.
Mänskliga skatter. De mest värdefulla.

2 kommentarer:

  1. Hej AnnaKarin,
    vilken evinnerlig tur din lilla flicka hade, ååå vad jag undrade vad som hänt henne, fast jag inte känner någon av er så grep det mig hårt att veta att nåt hemskt hade hänt.
    Vilken tur att barn är barn och de repar sig snabbt och blir som vanligt igen.

    Duuuu vilken dröm till butik du öppnat, det var bland det finaste jag sett i hela mitt liv, vilken skaparglädje och kreativitet, ojoj vad stolta ni ska vara, sträck på er nu riktigt ordentligt, ni är såååå duktiga, bara så att ni vet.(var inne på Lavender feilds)
    Hoppas kunna komma till butiken nån gång, jag menar det är ju inte en omöjlighet.

    Ha det så gott nu och kramar i massor/Ingela.

    SvaraRadera
  2. Vad otäckt...

    Kan varmt rekommendera att "gräva ner" studsmattan, som vi gjort.
    Vi tog av mittendelen av benen så studsmattan nu är några få dm hög.
    Under den finns en grop, lika djup som den delen av benen vi tog bort.
    Så nu kan ingen liten busunge springa in under studsmattan, något jag bävat för, och ramlar de av så ramlar de bara ett par dm och slår sig inte nämnvärt.

    Kram!

    SvaraRadera