För visst verkade han vara det - ensam - han, King of Pop, allas vår MJ. Ensam och stackars, synd om och utsatt - vilsen och förvirrad... Men herre minje, killen förändrade våra liv.
I allafall mitt kvissliga och glasögontyngda tidiga tonårsliv.
Jag gick från Snowstorm och Carola, via Baccara, Boney M och allsköns tidigt 80-tal rakt in i discopopens taktfasta och dansanta värld tack vare Thriller och Billie Jean - min tonårstid bestod därefter av ett evigt discodunk med MJ´s klara stämma och konstigt inoljande hårslingor.
Vilken kille.
Vilket liv.
Vilken sorglig historia.
Inte verkar de det minsta lyckliga - de där kändisarna som har hela världen i sin hand.
Verkar mest vara en ondsint flock vargar som de har i sin närhet. Som ligger på lur och i bakhåll kastar sig över minsta slamsa som faller från bordet, ständigt med ett falskt och uppmuntrande leende i mungipan.
En apa som bäste vän var nog inte ett såå dumt val ändå.
Jag minns min MJ med denna fina melodi.
Hej i värmen phu...skulle ha svarat på mailet... det kommer i kväll...men kikade in här en snabbis och stackars din lilla hoppas det är bättre. Hur gick det med öppning?
SvaraRaderaKan vi inte få lite bilder snälla=)
varma kramar Annica.