Sommarlov vi snart ska få...

Jaha, då står sommaren i sin kyligaste juniskrud utanför dörren och huttrar. Väntar gör nu en lång och ledig sommar som torde bli min allra, allra sista underbara lediga mammasommar någonsin... Långa ljumma sommarmornar tillsammans med barnen vid frukostbordet - lugn och ro utan stress, aldrig behöva tjata om att skynda, skynda, nu är det bråttom...

Tänk jag har nästan glömt hur det var förr - livet - det skrämmer mig lite att bära på denna känsla av illusion, som om allt bara är en dröm som jag när som helst vaknar upp ur med ett ryck.

Jag har ju för läänge sedan berättat om mitt liv jag faktisk levde för bara sex, sju år sedan: då jag trodde att allt var kört, att jag skulle förbli ensam genom livet - ensam utan barn, jag hade ju dröjt alltför länge med familj och kände att allt var förbi, passerat, förgäves.

En smärtsam tanke då jag insett att mitt liv var utan värde för mig, jag kom inte vidare, och att jag bara vandrat runt runt i en cirkel som inte lett mig någonstans - mer än tillbaka till ruta ett...

Då plötsligt stod jag där längst ner på livets botten - ensam en morgon med teststickans blå streck i min darrande hand ropandes "mamma, här är jag nu..."

Jag blev verkligen mamma just där, då, i den sekunden. Min liv förändrades. Jag har aldrig sett tillbaka. Har nu glömt hur det var att leva innan.

Mitt nya leverne efter livets sista sommarlov...?

Men nu, efter i stort sett fem års mammaledighet, ska jag plötsligt försöka minnas igen. Vissa dagar är mitt sinne oroligt och skräckslaget då jag inte alls ens kan se mig själv där ute, bland vuxna och med en egen roll i världen. En annan roll än mamma. En roll som för första gången fått mig att känna mig stolt och med ett värde - jag är. Plötsligt ska det tas i från mig - känns det som i mitt hjärta...

Jag bävar inför denna nya resa: att hitta tillbaka till mig själv, den jag en gång var - och att lyckas sammanföra den ledsna och ensamma AnnaKarin, hon jag inte ens vill komma i kontakt med igen, hon jag gärna glömmer och fördriver, en sorsen och ledsam typ, med denna för mig någorlunda värdefulla mamman AnnaKarin.

Törs nu inte tänka på hur livet som vanlig vuxen ska te sig, hur fusionen ska fungera utan att det leder till härdsmälta och totalhaveri? Att få en arg kvart med barnen efter dagishämtning fram till läggdags.

Men alla ni andra där ute - ni ser ju för det mesta ut som om kombinationen kan fungera. Men inte blir det som jag har det nu - ingen klocka, inga direkta tider att stressa efter, tid att leka, mysa, lyssna till en pratglad femårings utläggningar om ditt och datt, göra vad vi vill en hel eftermiddag bara vi kommer ihåg glassbilen, ha all tid i världen att vänta ut en rasande treårings värsta stunder, bada vår ettåring precis så länge hon vill plaska runt i karet, laga husmanskost enligt konstens alla regler - med god paj till efterrätt, se en sen film utan ångest inför morgondagen, leva för mina barn...

Nej, inte blir det lätt. Att denna sommar känns som om det är den sista. Larvigt, kanske.

Jag tar till vara varje minut, njuter av varje sekund - lever här och nu! Jag bara måste.

Men snart måste jag se sanningen i vitögat, glänta på dörren dit ut. Lämna mitt sista barn till dagis.

Stå ensam med mig själv igen.