Första dagen i resten av mitt liv...

.. och jag är så nervig att jag känner mig illamående.

Vad har jag gett mig in på?

Egentligen är jag ju såå himla taggad inför att varje dag få möjligheten att göra det jag älskar mest - jobba kreativt och med problemlösning. Dessutom kanske lyckas att erhålla en examen i slutänden... Äntligen kanske få en bekräftelse på att jag är bra på det jag gör. Slippa irra runt. Få stå med fötterna på stadigt underlag. Våga säga: det här kan jag!

Underbart.

Men gud så nervöst.

Känns som om jag ska med rymdfärjan till planet u3 med Fuglesang o grabbarna... utan rymddräkt... med min påkomna klaustrofobi i en trång kapsel utan fönster...

Jomenvisst, tjena. Avbryt hela expeditionen och åk hem istället.

Nej, jag får lov att ta mig i kragen och kasta mig in i det okända (det är ju ändå något jag brinner för), våga tro att barnen inte dör på dagis och i skolan - det blir ju korta dagar ibland också, våga tro att inte allt ska rasa samman framför mina ögon bara för att jag tar tag i mitt liv.

Vågar förändra...

Men nog blir det stor skillnad från att ha varit hemma med barn i stort sett fem år, livet har kretsat enbart kring deras verksamheter och hemmets göromål.

Nu är det plötsligt jag som får stå i fokus.

Har ju nästan glömt vem jag var en gång.

Nu ska hon rotas fram ur skrymslena - den där positiva, energiskt idérika och kreativt lagda norrländskan med en skalle full av projekt som ständigt hotar att svämma över....

Nu jävlar.

Men först måste jag gå och kräkas innan jag åker till uppropet...

Puss till er. =)