Julefrid hos lyckosmeden ...

Moderslycka. Ett fyndat tryck stämplat 1918, helt ljuvlig. Tack Tingeling1!

Jag verkligen älskar detta vita pressglas i alla dess former.

Kristall, glas, zink, vitt - allt glimmar som guld för mig. Här på mitt vitmålade skåp jag köpte för tvåhundra riksdaler...

Amaryllisen den juliga liljan...

Min sköna ljusstake i antikguld (från Annica på Home no1) har fått en hedersplats i bästa rustikhörnan ....

En ny vecka har strax passerat, med ny kurs på skolan - denna gång handlar det om kommunikation och medier. Mycket att plöja, skriva och formulera, artefakt att bygga och mitt i en JUL att fira ... Och marken skälver under mina fötter.

Tankarna snurrar som vanligt efter att vi avslutat en kurs och gått vidare in i nästa. Varje gång är en ny omvälvande tid då osäkerheten och tveksamheten smyger sig på mig.

Jag har en hjärna full av idéer, planer, åsikter och göromål - och det sliter så på mig innan jag strukturerat och organiserat allt till en solklar strategi att beta sig igenom. Jag har under hösten blottlagt ett drag av kontrollbehov, eller kanske är det bara ett normalt behov av att ha en överblick - att känna mig förberedd och i fas. I kontroll och steget före.

Har nog aldrig tidigare riktigt märkt av detta drag, istället bara känt mig frustrerad och stressad. På gott och ont har jag nu tagit ännu ett steg på livets ibland snåriga bana. Jag har en ny pusselbit att lägga i mitt livspussel, självinsikt. Att känna sig själv, att förstå min minsta egna vink, att våga lita på min intuition och att våga lita på mig själv. Tro att jag kan och vet. Svåra saker för mig som alltid varit en lite ambivalent och otydlig typ, lite av en kappvändare och en fegis. Inte vågat stå för den jag är. Omgiven av en kilometerhög mur - men ändå. Rom byggdes inte på en dag ...

Men nu har jag alltså insett ytterligare en del i min personlighet, iallafall fört fram det i ljuset, och det känns bra. Bättre. Man ska ju själv vara sin allra bästa vän.

Annars har denna vackra tid på året mycket i sin julklappssäck för en något melankolisk norrländska som jag själv. Många tankar om livet och dess vinklar och vrår lägger stundom en klibbig ullfilt över allt denna glädjens tid.

Jag kan inte låta bli att undra om jag lever det bästa livet som är möjligt. Både för mig och min familjs skull.

Eller inte.

Mest inte.

Jag känner mig för ofta isolerad, ensam och utsatt (kvävd). Jag gråter för mina barns skull - för att jag styr deras liv på ett sätt jag inte känner mig tillfreds med. Jag ångrar mig och önskar att jag gjort en del annorlunda val.

Just nu känns det som om jag upprepar en historia som jag helst velat glömma, fullt medveten och med offerkoftan på - nu utspelas alltihopa igen framför mina ögon: det som jag minst av allt önskat mina barn. Ensamhet och utanförskap ... De är nog småbarnsaktigt ovetande om mammas bistra ångest, men nog ser de mig gråta ibland. Och undrar. Undrar varför jag inte är lycklig. Då jag borde vara. Men jag är såå besviken på att jag hela tiden flyr undan. Måste gömma mig, dra mig undan - det är ju det sista jag egentligen vill. Det som aldrig tar fram mitt bästa jag. Varför vågar jag inte riktigt leva fullt ut.

Vet just nu varken ut eller in. Vet att jag måste fatta ett beslut, förändra, förbättra och ta tag i. Men det är svårt att inse att man gjort ett misstag. Inget förödande, men ändå ett misstag. Jag famlar just nu i ett nedstämt mörker.

Ni tror väl nu: den där julkärringen måste ha fått i sig för mycket skrumpna nötter till glöggen.

Men jag kan just nu inte formulera mig på ett tydligare sätt än så här.
Jag vill bara prata av mig egentligen, sätta ord på mitt dåliga samvete. Tankarna snurrar och jag försöker just nu reda ut begreppen för mig själv. Få allt att klarna och bli verklighet. Självklart och möjligt att sätta ord på, att ta tag i. Det hjälper så att skriva av sig, jag får distans och kan ta ett steg tillbaka och betrakta mina tankar. Har ju väldigt svårt att prata med andra om mina problem och frågetecken. Därav ett långvarigt dagboksskrivande som senare mynnade ut i mitt bloggande.

Jag är min egen lyckas smed, jag vet. Och nu är det inte bara jag det handlar om längre.

Det tynger att vara mina älskade barns lyckosmed.

De lever mitt liv. Mitt just nu olyckliga liv.

Detta kräver all min kraft just nu. Kraft att förändra.

Och kan man egentligen kalla en vekling för smed?

Kram, och tack för att ni lyssnade. :)