Livskris eller inte, vi måste till Ica...

Ännu en gång har jag gjort det, fått långa blickar efter mig där jag dragit min vagn på mataffären. Likt en person uttittad för sitt lyte, men eller andra konstigheter, eller underliga kroppsliga attribut Överhuvudtaget en person inte värd någon form av beundran i andras ögon, knappt ens hos andra av min "egen" sort.

Vad är det då jag gjort på Ica som förtjänar detta fingerpekande och viskande, som om jag vore kejsaren utan kläder där vid korvarna och den nersatta fläskfilén. Jo, jag har inte så gott om möjligheter till barnpassning, så tryter det med tiden tar jag alla tre barn, en av de STORA vagnarna, och sveper igenom varulistan på en timme. Med stor hjälp av enstaka inplanerade pauser vid de vattenhål som butikerna, de som har oss mormor/farmorlösa i tankarna, tillhandahåller i form av bananutdelning och provsmakningar av nyheter vid mjölkdisken.

Med en vagn full av ungar i solkiga dagisoveraller och snoriga näsor, lastar jag min varuhög under bebisen, rabblande listans innehåll i huvudet för att kunna hålla uppe tempot.

Med en pust lastas sedan allt in i bilen, ungarna får beröm för gott uppförande av högsta klass, sedan åker vi hemåt... mot en timmes ur- och inplockning. Både av ungar och matkassar... Uttittad och bespottad av gammal som ung, jag känner mig alltid lika stolt över min bedrift att kunna bidra till att Sverige går runt.

Livskrisar jag, eller...

Varför har jag en känsla av att jag bara flyter ovanpå ytan. Åker som en snöflinga genom livet, virvlande åt alla håll utan egentlig riktning. Glider som vatten av en gås utan att någon gång få en känsla av förankring? Som i en såpbubbla medan verkligheten pågår där utanför.
Ibland kan jag få en känsla av att när som helst bli avslöjad som ett fejk, hela jag. Som person, vän, människa och nu också mamma kan jag vissa stunder bara undra hur mitt liv ska vidare. Ska jag sitta där på hemmet, få besök av mina då vuxna prinsessor, ha glömt vad jag åt till lunch och samtidigt känna att jag är ett fejk och inte hör hemma någonstans?

Fy, det önskar jag ingen. Nu fick jag ont i magen.
Stötte på en massa gamla vänner från förr, och genast dök olustiga känslor upp igen, djupt liggande i min själ. Olust över att de kanske nu har genomskådat mig, nu har samlat trupperna för att håna mig, jag kan inte bara njuta av denna återknutna kontakt. Varför. Vad får mig att bara svepa över ytan på livets hav, vad gör att känslan lämnar mig stående kvar, sorgsen undrande "vart hän härnäst". Varför kan jag aldrig kasta ankaret.

Avundas så de människor som har sina livs samlade skatter nära intill: gamla vänner, minnen, föräldrar men mest en riktning i sina liv, ett lugn. De hör hemma och är en del av något. Om vi nu är olika till sinnet allesammans, varför är jag då inte trygg med det jag blivit tilldelad, trygg med de val jag gjort i mitt liv? Jag kunde ju aldrig vara den som stannade kvar.
Jag har aldrig haft overkligt eller löjeväckande krav på min omgivning utan varit rätt nöjd, kanske det är anledningen, jag har aldrig ställt krav. Inte på andra, inte på mitt liv, kanske mest bara på mig själv. Jag har nu blivit välsignad med tre friska, starka, fantastiska flickebarn, jag tänker mycket på hur min otrygga känsla kan sätta sina spår i arvet jag lämnar dem en dag.


Jag vill hitta mitt fotfäste, andas ut min oro och våga njuta av livet här och nu. Eller är allt bara en charad?

En överkörd igelkott...

All denna otroligt fantasifulla och frisläppta färgkavalkad som finns för avhämtning vid varje besök på dagis. All världens mest surrealistiska skapelser, underfundiga och berättande med en sprakande inlevelse som bara inte kan ignoreras. Mina barns konstverk, inramade och klara, jo jag tackar: bär hem dem och lägger dem på hög, både i skåpet och i mitt samvete där de snabbt faller i glömska. Men de finns kvar, och högen växer. En vacker dag ska jag ta tag i högen, spara det bästa... kasta resten. Jo vars, finns ju också ett stort förråd i vårt hus där samvetet kan gömma många glömda skatter.

Och visst ser ni tassarna i nederkant, den tillplattade och tufsiga pälsen på den en gång så prydlige herr Igge Igelkott. Eller är det en utsmetad bajskorv?

Än finns det liv...

I morse hade frosten lagt sig som ett täcke över mina livskraftiga pelargoner ute på verandan. Fast de inte fått vatten sedan i somras har de fortfarande ork och vilja att skicka nya spirande knoppar. Så vackra, men nu tar jag några sticklingar och sedan hamnar resten på komposten. Jag brukar alldeles för ofta inte ha hjärta att kasta denna skira och romantiska ögonfröjd förrän krukan har spruckit av kylan.

Jag har också undrat varför potatisblomman jag blev pådyvlad i början av sommaren av en pratglad trädgårdsmästare, nu har fått de mest otroliga blomklasar där i uterummet. Varför såg den torr och dum ut hela tiden vi umgicks i samma ljumma, ljuvliga miljö? Klart; en del blir ju faktiskt snyggare på ålderns höst än de var i sin ungdoms dagar. Nu tar jag in dynorna, räddar krukorna från en säker död och sätter in blomsterprakten på minnesbanken.

Läste en artikel...

En snygg kvinna här i min stad som fyller 40. Litet "det ska vi fira"-reportage om henne och hennes liv so far. Alltid kul att jämföra sig med de som fyller 40. Ibland har vi det som gissningslek, sambon och jag. Vi håller för åldersinformationen med handen och får sedan gissa ålder efter personens, vad jag förmodar, antal rynkor eller allmänna ansiktsuttryck. Himla fel ibland och smickrande rätt för det mesta. Jag tror denna gissningslek mest går ut på att vi ska känna oss lite bättre till mods i vår egen trötta förtioårskropp, när vi ser andra som är snygga och pigga. Fnissar gott åt de stackare som ser ut att i våra ögon vara 15 år äldre. Men nackdelen med denna skojiga lek är att en eftersmak av osäkerhet ligger kvar vid köksbordet, hur ser andra på mig egentligen? Ser kanske andra fnissande på mig och min trötta nuna när jag kämpar till dagis med mina tre illbattingar? Känner mig ju helt ålderlös på något vis då mina barn är så små, annat om de kanske vore tjugo... Andra tror nog att barnen inte ens är mina, en del mormödrar är ju faktiskt 40!
Denna snygga 40-åriga kvinna, inflyttad hit från Stockholm, med fin utbildning i bagaget, hade ännu inte hittat arbete. Alla intervjuer gick bra, tills hennes fyra barn nämndes. Hennes barn är tre, sex, nio och elva, tror jag det var. Ska det vara så, att som kvinna blir man ratad av denna anledning? Man kan ju vara man och ha tio barn? Eller ett som är sjukligt? Eller kvinna med fyra friska barn, utan behov av frånvaro, eller helt enkelt singel och barnlös, men konstant sjukskriven.
Att jag ska behöva ens fundera på om jag satt min sista arbetsmarknadspotatis bara för att jag fått möjligheten att leva mitt liv tillsammans med barn, och dessutom har en delaktig och närvarande far till dem. När ska jag som kvinna ha samma chanser till alla livets beståndsdelar, utan att bara få sitta på passagerarplatsen? Jag miste mitt förra arbete när jag berättade att jag väntade mitt andra barn, ärlig och dum höll jag inte magen osynlig till jag var på säker mark. Jämo granskade fallet i ett halvår, med förhör av alla inblandade, men gick på min chefs ord, då ord stod mot ord. Nu är jag ute i kylan. När ska jämlikheten komma?

Julen kommer tidigt i år...

I fredags landade den med en tung duns framför dörren: centimetertjock, glansigt glassig, lockande och oerhört oemotståndlig i sin bildkomposition, Drömhem & Trädgårds adventspyntarnummer. Nu ska här spritsas, kristyriseras, pyntas och vakas in... "nu så kommer julen, nu är julen här. Lite mörk o kulen men ändå så kär"! Allt skimrande framställt av fotograf Thomas Hjertén.

Känns tidigt, det är ju hela två månader kvar. Men för en julefridsälskare som jag själv är det aldrig för tidigt att hänga upp änglarhår, tomtar, glitter och strumpor. Butikerna är fyllda till bredden med all sin lockande attribut av pynt som modifierats enkom för att förnya det årliga habegäret hos alla och envar. Men jag har insett att jag behöver faktiskt inte dessa tomtar i sina påkostade pälskläder, varje år. Jag menar, hur många tomtar kan man ha på ett loft när julens tid är förbi? Då julegranen ska kastas ut, ut, ut? Jag har märkt att mina gamla jullådor innehåller det mesta för att skapa denna efterlängtade stämning av givmildhet, glädje och lackade paket.

Innan jag fick familj, och då allra helst mina barn, var julen mest en jobbledig hemvändartid med tillhörande krogbesök av allehanda slag, kram och klapp åt alla gamla vänner, och övernattning i gammalt flickrum hos lilla mor. Nu har julen äntligen nått sin höjdpunkt i mitt liv: att se barnens ögon tindra i kapp i granljusens sken, en tidig mörk julaftonsmorgon, deras längtande blickar på de inslagna paketen, på bordet står tomtegröt och skinkmacka framdukat, då är det jul så det knarrar i snön. Åh, vad jag längtar.

Jag tror jag ska baka lussesnurror och ta mig en glögg, sen spendera kvällen med min tidning och komma i lite fröjdefull stämning.

Min stora vackra dotter...

Efter dagar av bråk och utmattning kom då äntligen fredagen. Inget dagis att behöva åka till, vi kan vakna i lugn och ro här hemma, mina tre prinsessor och jag. Som vanligt vid 07 men vi måste inte iväg, utan får tid att prata, äta frukost och mysa lite. Vissa dagar blir det ändå bråkigt och ett inferno, men inte idag. Den stora striden står ju, som tidigare berättats om, mellan mig och vår nu femåriga dotter Bubblan.

Hela dan har flutit förbi i en stilla ström, bara med en eller annan krusning på ytan. Vi har pratat och pysslat, och avslutade dagen med att jag tog med henne till klänningsaffären och köpte en vacker lila sammetsklänning, med puderrosa små inneskor till, att ha på kalas denna helg. Bara hon och jag, utan de andra. Att få njuta av en ensam stund med henne, när hon orkar och får tillfälle att visar en annan sida, den mera sanna. Bubblan var så stor när vi gick dit, hand i hand medans hon sjöng sina egenkomponerade sånger som hon så ofta gör. Ställde alla sina kloka frågor om varför lampor lyser och om vintern kommer före Tomten.

Min förstfödda, temperamentsfulla, älskade, jobbiga, kämpande dotter kändes så stor där i mörkret vid min sida att jag blev varm och stoltare än vanligt inombords. Mindes när hon var nyfödd och låg vid mitt bröst och tiden stod stilla. Känns som igår, och hon var liten som en fågelunge... Vi kämpade då också, hon och jag, i flera dygn den gången. Att man kan älska någon så, samtidigt som man kämpar för att hålla huvudet över vattenytan tillsammans ibland.

Att kärlek kan vara så enormt tålig, stark och trofast att ingenting får den att vika en tum.

Jag skulle ge mitt liv.

Om hon bara visste.

Vår lilla Bubblan 1 år gammal, 2004

Den är igång nu...

Min underbara fantastiska och helt enastående skrivare... Åtminstone för mig som just begravt en gammal Epson från 1987! Att dessa möjligheter finns för hemmabruk hade jag knappt kunnat drömma om. Den har funktioner jag inte ens visste om när jag köpte. Nu ska släkten minsann få hemmasnickrat till jul i posten, med barnen i högtidliga utstyrslar och med små tindrande leenden på sina läppar. Det vill jag lova, inga fler fula massproducerade 15-packskort så långt ögat når, nånsin... Dra mig baklänges i Anderssons vedbod ända åt pipsvängen.... Jag finner inte ord.
Jag bara måste prova att scanna också.

Kraften tryter...

Sitter här helt utmattad, urvrider och med en tom känsla i huvudet, efter en totalt kaotisk morgon med min femåring. Vissa mornar i vårt liv börjar med bråk redan kl 07.00 bara genom att det är fel på en strumpa... eller att jag lagt osten fel på mackan, eller att hon inte lyckas dra strecket på sin teckning åt rätt håll, eller att lillasyster tittar på henne, eller att jag bara inte har tid att hjälpa henne just den sekunden hon vill....
Man kommer helt urlakad med huvudvärk till dagis, där man leende möter alla föräldrar i dörren, byter några glada tillrop, och samtidigt bara vill börja stortjuta och uttala de förbjudna orden: jag orkar inte med mitt barn.
Nog är det väl så att andra också måste uppleva dessa skrikiga och opedagogiska mornar (och även annan tid) med sina barn, eller är det som jag ofta känner mig det är fel på? Är jag en hysterisk, okontrollerad och hemsk mamma, helt utan tålamod och vilja att försöka allt, in i den längsta? Eller är det normalt att brista när det gått en timme av skrik, sparkar och förstörelse av leksaker, och jag lirkat och lirkat, bönat och bett, hotat och mutat och till sist tar ungen under armen och bokstavligen bär ett vrålande knyte till dagis. Intill finns två tysta små systrar som bara får följa med i farten. Tanken att bara låta bli att åka tänks inte, eftersom jag då blir hemma en hel ensam dag med detta lilla monster och en ork som inte finns kvar just nu.
Så, här sitter jag nu, utmattad med ångest och tårfylld blick och tycker synd om alla. Önskar att jag hade någon som kunde hjälpa mig, ta vid när jag inte orkar, låta mig vila och samla kraft... säga att jag är en bra mamma ändå. Det känns som om infernot aldrig tar slut vissa dagar, och att jag aldrig hinner återhämta mig tills nästa.

Den här gamla trasan...

Nu har rensningen börjat, rensningen av de gamla bebiskläderna ingen i huset kan ha längre. Jag har sorterat ut det finaste, hållit den mjuka bomullen mot min kind och känt en svag liten doft av en tid som nu är förbi, persikomjuk nybadad bebis. Jag vill ju egentligen spara allt... men det går ju inte. Har valt ut några guldkorn: settet alla mina tre prinsessor haft första dagen i deras små liv, några alldeles för söta och kära små slitna bodys och mössor som jag bara inte har hjärta att skiljas från. Allt får nu ett nytt liv, hos en annan familj och en annan bebis. Den stora försäljningen börjar väl när min kurs slutar, om några veckor. En hel massa packande, märkande, adresserande, mailande och förhoppningsvis PENGAR genereras ju när denna form av "nätloppis" ska äga rum. En hel massa tid går åt. Sedan har vi nya tomma hyllor att åter fylla, nu med större barnkläder. För varje gång något ska tas på, efter att ha legat orört i garderoben i ungefär fyra dagar, kan du ge dig på att det är urvuxet! Barn växer en decimeter per natt? Mottot jag försöker... hmmm... hålla mig efter för balansens skull är: handla för pengar jag fått in från försäljning...

Skrivardilemma och puckosäljare...

Idag har jag ägnat större delen på prisjakt.se och diverse andra jämförande forum på nätet. Min gamla Epson har skrivit på sista versen länge nu och förra veckan la den ihop sina små matarhjul och bara dog ifrån mig... snyft. Nu ska här investeras i en ny och modern "göra-allt-jag-vill-skrivare"! Jag tänker inte sitta och sörja min gamla, utan in med nytt och hotta upp ruljansen lite: knivskarpa upplösningar och en hastighet som får mig totalt på fall. Jag har texter som står i kö, och en uppsjö vackra bilder på mina ännu vackrare familjemedlemmar som vill ut i det fria, men ändå hållas inom ramarna... so to speak.
Jag är en kund som är självövertygad då jag tar mig an säljarna, mest bara för att FÅ KÖPA helt enkelt. Ja, då börjar det, efter mina grundliga efterforskningar, och allehanda chattforum bland grabbarna med fyrkantiga dataansikten har jag gjort mitt slutliga val: då står de där, dessa puckon till säljare. Världsbäst och superduktiga och inte en uns av förtroende för dumma kundkvinnor som jag själv. Men hur slutar då denna dag av otaliga samtal med snajdiga försäljare som lovar guld: jo, jag väntar in käre sambon, fyller familjen med mat, tar på stadskläder (alltså inga lantismjukisbrallor) och drar i fårrrden till närmsta, av mig utvalda handlare. Där står skrivaren nerpackad och bara väntar, färdigprutad och uppsnofsad, ivrigt scannande efter sin nya ägarinna i vimlet. Men NEHEJ DÅ... PATRONER måste du tyvärr köpa till, följer inte med detta exemplar: notan slutar på det DUBBLA. Tack för kaffet, vi hörs.
Så där åker jag hemåt, snopet ensam i bilen, medans "min Canon" står ratad kvar på lagret och gråter den ensammes tårar. Så nu är jag tillbaka, denna gång raka spåret till nätbutikernas underbara värld, där JAG bestämmer, läser mig till all information JAG vill ha, klickar och vipps så står den där, glänsande ny och modern med en värld av möjligheter. Och trot´om du vill: PATRONER kommer med....

En sak till bara...

Visst är det väl underbart med en del människor man stöter på under vandringen på livets stig. Fantastiska personer som ger en så mycket inspiration, kraft och glädje. Märkligt nog, nej inte alls.., är de mest alla kvinnor. Starka kvinnor, smarta kvinnor, modiga kvinnor, vackra kvinnor, ärliga ärtiga kvinnor med hår på bröstet helt enkelt.
Jag livnär mig just nu intellektuellt på samtal, samtal med någon annan som ser mig i ögonen och både lyssnar men även ger mig svar på tal. Utbyte av tankar och funderingar och idéer med en annan människa som INTE säger: vad ska jag göra åt det, så fort jag med skarpt tonfall ifrågasätter en störande företeelse i samhället. Alla dessa fantastiska kvinnor man bara skulle vilja starta någon typ av "syjunta" med. Sådana som fanns förr, jag förstår verkligen varför, även då ville man ha givande, inspirerande och spännande samtal med andra kvinnor. Numera har vi inte tid till detta, alla rusar hemåt när klockan är fem, eller hinner inte ens träffas under ledig tid för allt annat som ska hinnas med...
Jag känner mig så svältfött tacksam för de små korta och intensiva samtal jag får med de som i mitt liv lyfter mig. Jag får en boost som sträcker sig i veckor ibland. Allt detta välmående bara av ett enkelt samtal med en person, som man egentligen också skulle kunna sätta post-it-lapp på: "användes ofta, bra för sinnet"!

Har ni sett filmen flugan...

... flugan, det är jag! Eller snart är det jag, när höstblåsorna tagit över hela min kropp, och jag helt har muterat till en stooor fluga. Usch och fy för smittande barnsjukdomar som visst, förutom att drabba alla under fyra, även drabbar stora mammor över förtio. Var tvungen att ringa till sjukvårdsupplysningen i morse för att rådgöra: var denna barnsjukdom kallad Höstblåsor nåt som alltså kunde inta mammor också, eller var detta helt enkelt starten på en mutering? Skulle jag bli steril, tappa hår, fingrar och tår, skulle alla chanser till att någonsin kunna gå på ett smärtfritt sätt vara förbi... Bla bla oroligt nonsenssnack bla bla... - Nej då, svarade rösten. Sitter i under tre, fyra dagar, vanligt virus, mycket smittsamt. Ja ja. Då så, då sätter jag på en kopp kaffe och läser morgontidningen då, men håller ömt ytterst på bladet med tanke på rödsprängda fingertoppsblåsor.
Inget allvarligt denna gång då alltså. Men nog så ont, svidande och läskigt.

Annars då, hur har ni det med kärleken idag? Visst är den underbar när den gör en lycklig? Det ska man ta vara på och snabbt sätta post-it-lapp på: "bra för mitt hjärta, användes ofta".
Mest har kärlek i mitt liv blivit UTAN post-it-lapp, mest gjort mig olycklig genom att, som ovan nämnda blåssjukdom för det mesta svida i min själ, irritera mig, oroa eller bara vara ett ont som måste härdas ut. Allt bara för att jag varit en ensam, ledsen, kärlekstörstande liten flicka som burit mitt hjärta i mina händer genom livet, tillgängligt och sårbart och naivt. Det har gjort mig cynisk, irriterad och stundom fylld av förakt, jag har gömt mitt sårade och uttorkade hjärta långt in i mörkret, där jag sedan glömde bort det.
Men idag bär jag det åter utanpå kroppen, nu tack vare mina barn. Jag har sytt fast mitt slitna, ärrade men fortfarande naiva hjärta, lagat med barnsligt flerfärgade trådar, mitt fram på kroppen där numera en ny underbar kärlek har sin hemvist, en evig och trofast kärlek, bångstyrig men alltid närvarande, ärlig och utmanade men alltid närande: mammakärlek.
Eller om ungefär, med tanke på progressen två timmar: en stor sårskorpig flugas kärlek... bzzzz bzzzz

Med vemod i hjärtat...

Med en sorg i hjärtat inser jag mer och mer, för varje dag, att min lilla bebis håller på att bli stor. Sorg, såklart inte en vanlig typ av sorg, en mera stillsam och vemodig saknande sorg av att än en gång behöva inse att mitt barn bara är till låns.
Från att vara helt beroende av mig, inte bara genom självklar kärlek och omsorg, men också genom mina livsgivande mammabröst, har hon nu mer och mer lämnat det sistnämnda. Mina bröst kan hon numera se på med en undrande blick, som att hon har ett vagt minne om en relation med dem, en gång, för länge sedan...
Mitt hjärta fylls med tårar då jag ser att hon nästan glömt, glömt sitt beroende för sin överlevnads skull. Ibland vill hon tutta, när det är sent på kvällen och hon är trött och gnyr, och vill ligga nära nära min kropp. Då vill hon kanske få tillbaka lite av den där känslan hon näst intill vuxit ifrån nu.
Mitt vemod i hjärtat kommer av insikten att jag nu har ammat mitt sista barn. Aldrig mera få känna denna obeskrivliga lycka som kommer av att som mamma totalt och själviskt få denna nära stund tillsammans med sitt lilla barn. Att få vara ett med sitt barn går inte att förklara med ord. Hon är min och jag hennes och vi är sammanlänkade för evigt.
Nu får närheten en annan mera osjälvisk form, en större och vidare närhet, som innefattar lek, bus, kramar och att mera vara en kärleksfull mentor och vägledare på den snirkliga stig som kallas livet. Denna nya tid är också fylld av glädje och ömhet. Kombinerat med tålamod som ibland är alldeles för kort för att jag ska kunna sova gott om natten. Men just den där bubblan: i vilken jag svävat med min lilla bebis med sina mörka ögon fyllda av fullständig beundran, har brustit, för alltid. Och en del av mitt mammahjärta följde med.

Höstblåsor och selektiv perception...

Här har vi idag fått konstaterat, med tips från annan småbarnsmamma, att det är höstblåsor som får min Mellenbebis att gråta när hon försöker ägna sig åt sin favoritsyssla, ätning. Prickar och blåsor i handflator, på fötter och alltså i munnen. Lilla stackarn, låg och vred sig hela natten tills hon utmattad somnade i vår sängs fotände. Nåväl, hon leker här hemma nu resten av denna vecka, med mig och Lillmormor (vår bebis). Jag har efter gårdagens pausering i studierna återupptagit dessa. Har satt studieområdets ämne perception under luppen, samtidigt som jag har ena örat och ögat inställt på mina barn. I boken pratas det om selektiv perception och hur man kan ha dela sin uppmärksamhet mellan två stimulin (typ ett barn och en bok i mitt fall), och ändå lyckas memorera bokens mest väsentliga innehåll... Otroligt, men faktiskt, det FUNKAR. Så det är bra att jag tränat ett tag på att ha BREEEED fokuseringspunkt.

Ja, mycket snack om mina studier blev det idag. Ett sätt att kanske få "samtala"med någon... Vet ju ändå inte om någon läser det här, men det känns skönt att få dryfta lite nya termer, än om det är mest med mig själv.

Nu ska jag gå och prata bebisspråk en stund, för nu har Lillmormor vaknat. Mellanbebis, hon sover middagslur. Da da di di.. =)

En utmattad dag...

En dag med strålande höstväder och en omgivning här på landet som visar upp sin allra vackraste mest färgsprakande kulörer. Barnen och jag har inte kunnat hålla oss från att baka bara liiite kakor till Bubblans kalas på lördag. Små mördegshjärtan med jordgubbströssel på, penslade med äggvita så de blir så där frasigt knapriga.... mums.
Jag har tagit en dags paus från studierna, som annars lätt tar överhanden helt i mina knappa dagar. Försökte istället ta vara på en fin dag med barnen, i naturens bästa tid. Ibland tryter ju orken även för den mest ambitiösa, skulle helst bara villa ligga ner och blunda, bara en kort stund. Men snart så, barnen ska först nattas, borstas, kammas, läsas för och mysas med och få höra de ord jag rabblar som ett mantra i deras små kvällströtta öron: att mamma kunde få de BÄSTA och FINASTE barnen i hela världen, det är väl ändå något helt fantastiskt...

Förtroenden...

Jag har sedan ett år tillbaka spenderat det mesta av min shoppingtid på detta fantastiska forum Tradera. Säljer, men MEST köper allsköns ting till superba priser. Det finns ju verkligen ingenting som INTE går att sälja! Är ju annars inte direkt en loppismänniska som gillar att gå runt och rota i läskiga lådor med otvättade barnkläder och nerkladdade leksaker. Men här är det något annat, valfritt vilket skick man vill rikta in sig på. Det såklart, visst blir det fel ibland.

Då jag köper det mesta till mina barn här, lägger jag gärna bud på nyare prylar. Sedan håller man tummarna att ingen annan vill fynda just den dagen, fet chans... och håvar in bästa kapet! Hem kommer sedan små finurlig paket, invirade i plastpåsar från Ica, eller i lyxigt kraftiga polarn o pyretpåsar, frenetiskt ihoptejpade med svårforcerad packtejp, inknökta i brevlådan. För en hemmamamma på landet är detta finfint, då jag slipper åka in till stan och vandra runt runt i butiker, i timmar, när allt på listan ändå inte finns inkommet, eller bara är slut... Jag spar dessutom miljö genom att bilen står och jag håller posten vid liv.

Det är ju lite som med gårdsbutikerna här på landet, där jag köper potatis, grönsaker, ägg och annat gott och smått, man litar på varandra. Som gårdsägaren som modigt lägger alla sina produkter öppet på fina grovahyvlade, hödoftande hyllor i sin obemannade ladugårdsbod, lämnar dessa ting helt ensamma med mig och min goda avsikt, tillsammans med ett olåst litet kassaskrin att lägga pengarna i. Omvänt: att jag vågar betala innan jag sett eller fått varan på Tradera. Litar fullt och fast på alla dessa småbarnsmammor och kanske pappor, ser alla som genomärliga och utan en uns av bedrägeri i sinnet.

Nog tror jag att vi som människor mår otroligt bra av att få en bra känsla i själen av att någon okänd visar ett sånt förtroende. Jag skulle aldrig kunna missbruka detta och sedan sova om nätterna. Och så fungerar nog alla dessa säljare på Tradera också, man vill vara en bra person, må bra av sina handlingar, det gör att man växer och känner sig stolt och bra. Om man sedan kan tjäna sig en hacka i samma veva - good for you! Win - Win situation! Helst i dagens samhälle där en del ser på oärlighet som något normalt pga girighet.

Eller jag kanske bara är naiv?

Jag blir så inspirerad...

Som jag tidigare berättat har jag under fem år varit föräldraledig med tre barn, en efter en. Jag har med stor glädje och ett enormt rus av att få vara mamma, med hull och hår tagit mig an den digna uppgiften att få äran att leva med ett barn. Och inte bara ett utan tillslut tre. Jag trodde aldrig i min vildaste fantasi, när jag satt och hängde där på glasberget, att jag skulle bli en mamma till någon. Men, en tur med Ålandsbåten, lite hångel på dansgolvet med en gnällbälescharmör, så var saken biff. I november firar käre L och jag sex år ihop. Och tre vackra hela och rena barn att förundras över.
Nu, när denna fantastiska samvaro med barnen går mot en ny dimension - arbetande och stressad småbarnsförälder, med håret på ända, aldrig en stund över till kvalitetstid bara tvätt, tidiga dagismornar, måltidsplanering och plastiga jumpapåsar.... tänkte jag göra något otroligt, tänka på MIG. Ta steget mot att bli en bättre människa i mina egna ögon. Mina barn, mina prinsessor, mitt allt ska få se sin mamma transformeras från en bitter och utarbetad, arbetslös grafiker till att bli en snajsig, glad, levande, inspirerande drivkraft i åtminstone MITT EGET liv. Om inget annat så får mina små en förebild jag själv kanske kunde ha haft. Någons modiga spår att följa i livets brokiga och många gånger skrämmande resa. Jag vill bli äldre utan att ångra mig, det skulle göra mig glad att en dag slippa tanken: om jag ändå försökt...
Så, nu har resan börjat. Jag har redan mött fantastisk inspirerande, humoristiska, levande och energifyllda personer som jag bara skulle kunna, i mitt nyfunna spralliga tillstånd krama. Hela situationen, som jag bara några månader sedan var skräckslagen inför, har visat sig vara allt annat än det. Bara helt fantastisk känsla för en gammal sliten, snortorkande mamma som glömt hur det är att vara bara MIG.

Värre än att föda...

Har just alldeles nyss krystat ur mig de sista svårförlösta orden i en rapport om grafisk design. Att något som har med ord att göra kan kännas värre än att föda ett barn, krystat med full avsaknad av den känsla man annars får när något underbart växer fram, känns ju för mig jättemärkligt och avigt. Jag som älskar att skriva. Men att måsta, tvingad, och genom trista gubbtexter där man helst vill tänka i fria termer, få ur sig inom deadline känns ibland motigt. Helst i slutskedet, när tanken säger att väggen är nära....

Och ungarna skriiiker maaammmmaaa i bakgrunden.

Jag går nämligen kurs. Tänka sig, jag, gamla gäddan, som gått hemma med det lågt värderade yrket mamma i snart 5 år, har tagit ett jättekliv ut i verkligheten igen.
Jag har tagit mod till mig att påbörja vandringen mot mina drömmars mål. Att få arbeta med ordets kraft, makt, inspirerande och försonande effekt. Att få använda min kreativitet och fantasi och barnsliga impulsivitet till att skapa något stort och viktigt. Att få andra människor att kunna ta del av och få tillgång och inträde till: framgång, kunskap, information, lyx eller demokrati.

De ni, istället för att sitta och harva med kniven på strupen på nåt gammalt tryckeri där alla mumlar: skit in, skit ut, dagarna i ända.

Tänkte på en sak...

Det här med att blogga, hur mycket ska man egentligen lämna ut sig. Vågar man verkligen öppna sitt liv för okända, sårbar o aningslös skriva om sitt innersta? Vågar du?
Jag börjar lite trevande o anspråkslöst med allmänt prat, om ditten o datten o saker som inte kan "skada". Jag vet ju inte vem du är, o jag tror att du har tålamod att vänta in det mest utlämnande tankarna tills vi lärt känna varandra lite bättre. Du vet, första dejten, när man gärna visar upp ett bättre jag? Och i ett sånt här sammanhang känner jag mig lite otrygg. Hur gör ni, alla blotta-era-innersta-tankar-och-rädslor-bloggare, när ni vågar?

Fredagsmys på avvägar...

Denna dag började redan 02.30 i natt med att stora prinsessan hade ont i magen o feber. Hon vred sig o gnydde o såg emlig ut. Efter ett samtal till sjukvårdsupplysningen, o en snabb titt i läkarboken, fick L åka till akuten med lilla "Bubblan". Jag stannade hemma med de andra två sovande små.
Verkligen en oro som är svår att beskriva: alla möjliga o omöjliga diagnoser poppar upp i huvudet, o jag spenderade resten av natten med en kopp kaffe o en macka, med telefonen intill.
Nu sitter mina två på sjukhusets barnavdelning o väntar på provsvar. Bubblan har dropp men verkar ha repat sig ändå. Febern är nere o det magonda kommer o går. Märkligt det där, kanske får vi leva i ovisshet om anledningen till tillståndet. Ofta är ju det resultatet av de akuta barnsjukdomar vi åkt till akuten med: ibland finns det ingen förklaring... man får avvakta. Usch, en läskig tid följer på dessa ord. Att inte veta varför. Men snart får de kanske åka hemåt, L o Bubblan.

Vi ser nu framåt mot hennes femårsdag nästa vecka, som firas med tjejfest, prinsesstårta o paket. Har ju börjat tagga ner, om man får säga så, vad gäller kravet på hembakat, avancerade inslagningar av paket o handgjorda inbjudningskort. Ja ja, när vi hade ETT barn gick det väl bra, men med tre känns det liiite överambitiöst. Det känns som om det bara blir en fasad, man försöker sopa hemmakaoset under mattan.
Nej, låt de komma hit med sina mammor o äta köpebröd, så hinner vi mysa mera i soffan med en bok istället.
Enligt färska undersökningar vill ju bara barnen vara MED sina föräldrar, prata o mysa. Såklart! Men att barnen går till pappa för tröst, efter att de valt INGEN, låter hemskt. Eller hur? Vad händer med papporna egentligen? Vad gör de med sin tid? Pratar de med sina barn, skapas förtroende, kramas de, leker de kurragömma.. eller måste pappa läsa tidningen när han kommer hem, istället för att orka med barnens förväntningar?
Varför är piratmammor bäst för tröst.

Ja, då är jag fast, känner det redan nu.

Mitt första inlägg på min alldeles egna blogg. Jag, stressad småbarnsmamma med alls inget annat... för mig, hmm.

Ja ja, nu är det för sent i varje fall. Min dagbok blir här, den av papper ligger som en tummad relik under min huvudkudde. Inte skriven en tanke i sedan semestern i juli. Men här, ser ni alla, HÄR ska det skrivas för brinnande livet. Tankar om allt o inget, mest barn o bilder, o alla vackra ord som ligger o bara vill ut.

Välkomna till mig o mina tankar på en av höstens mest mulna dagar.