Fantomsmärtor...

En dag ska all furu vara ett gulnat minne blott...

Vår stora lilla femåriga dotter har åkt till Skansen med sin kompis (och hennes mamma L och mormor I).

Jag känner mig amputerad - halv - stympad - som om hjärtat saknar en kammare, som om det värker i en kroppsdel som inte finns...

Vackra handtag på lådor som ska prydas med tänkvärda ord...

Det är första gången hon åkt så långt, och för en hel dag, ensam utan oss.

Vi är utan henne snarare då jag tror att hon lever livet där borta i fjärran bland vargar och småbjörnar omringad av glass, nygräddade sockerkringlor och säkerligen en och annan hästskjuts.
Vi andra som står tårögda kvar med handen vinkande mot det för blott en dag försvinnande barnet försöker roa oss så gott det går.

Mellanbebis irrar planlöst och ensamt runt bland lekstuga och studsmatta - lojt sparkande på kottarna i hennes väg - småmumlande för sig själv.

Detaljer med patina.

Jag målar frenetiskt på mina framgrävda skatter som gömts bakom år av dammrester och gammalt groll. Snart ska vi räkna in våra ting som ska sprida sitt vita sken i vår sopade loge.

Idag klipper vi också gräs och planterar frön i snålblåsten som slår i korsvimpeln så trådarna yr.

Mina fina koffertar ska få en alldeles egen plats här hemma. De har rest klart nu.

Snart kommer nog vår älskade dotter hem.

Jag tror jag ska gå en sväng uppför grusvägen för att se om de kommer...
Tänk att jag kommer inte ihåg hur jag levde innan mina små prinsessor kom till världen.
Livet har varit en enda lång resa hit. Ensam.

Nu får man leva med denna ständiga och stundom smärtsamma kärlek som förgyller men också förlamar.
Underbara älskade. Mina ledstjärnor på himlen.