Fula fiskar lurar...

En skriverska av dignitet har besegrats.
Tillfälligt och sårbart.
Förhoppningsvis.
Dagens inlägg berör Gabriella Norberg som skriver på bloggen Fyra Gryn.
Finns HÄR på Allt om Barn.




Nätet, internätet, ligger skamfilat i luften och sveper i vinddraget. Sveper och svävar över oss uppkopplade satar som inte ont anande och med rent mjöl i påsen njuter av förmågan och tillgången till hörsamhet - att inte vara ensam med sina tankar. Att kunna få vara synlig men ändå inte. Att få vädra orden som legat i dammiga lådor - bortgömda men ivriga inför vind under seglen. Ord att dela med sig av som skatter till alla de följande. De som tar sig tid. De som kanske uppskattar ärlighet och kärlek av rent slag. De som kanske tycker om. Vi som inte behöver sparka på andra.
Små skatter som gnistrar när solen kommer åt, äntligen får de varsamt den allra vackraste platsen på nerslipade kobbar vid saltat hav.
Nätet bär med glädjebud dessa skatter längst ordflätor som bildar bäckar - ouppdämnda och fria från tankens kedjor - redo att stå på egna darrande ben.
Vi sitter ovetande och naiva vid den lilla porlande bäcken, bara en bit från den slitna kobben, och ser slemmiga trådar slingra sig, smutsa ner och förstöra.
Dessa elakartade inslag som undviker att fångas upp av nätets allra grövsta maskor. Försmådda och stinkande står de ogästvänliga och lutar sina snikna nunor i förakt. Dessa oönskade inslag vill lägga sorti över det vackra, det enkla och oförstörda, de föraktar den glittrande glansen i ordskatterna och viger sina taniga liv åt att söndra, tro sig härska - hata - spy galla - gömda bakom sina identitetslösa uppkopplingar, de som värnar om integritet bara för baktankens skull. De ovärdiga. De med falska vänner vid sin sida.

De besegrar och sveper bort de allra känsligaste orden, sveper ner dem tillbaka in i skuggan.
Kvar står vi som njutit, längtad och lyssnat. Kvar står vi vid en sinande bäck där porlandet tystnat.
Kobben känns tom och kall.
Öde och ful.
Som alltid.