tisdag 21 april 2009

Tankesortering och uterumspiff.

Min hjärna spatserar på kanten till en avgrund.
Mitt hjärta värker av krävande kärleksförklaringar.
Jag ropar, skriker, bönar och ber. Jag gör det med stängd mun, förvriden i ett förtvivlat leende.
Min resa. Vår resa. Staden som formade mitt halva liv.
Hela mitt liv fram till nu. Nu är jag inte ensam på min färd.
Resan till min gamla hemtrakt kantades av vemod och sorg över en svunnen tid. En tid som är utom räckhåll, människor jag inte längre når, inte kan stödja mig mot. Jag fick nu luta mig en stund, luta mig i ren utmattning och med en varm hand strykas över håret, och jag hann för ett ögonblick sluta mina gråtna ögon. Längta hem. Efter något som redan skett.
Resan tyngde mig och fick mig ur balans.
Gav ingen rast eller ro - bara ett pulserande saknande, en ständig längtan bort. Vardagen som en instängd fluga under ett glas. En bitter eftersmak.
Ingen förändring - inte hos makthavarna - de som bor i mitt hjärta. De som borde höra mina rop och se min saknad, visa tålamod och förstånd då jag saknar.
Min saknad efter mig själv - denna bortglömda och avlägsna själ.
Hur ska jag hitta balans i mitt liv, bli kvitt min besvikelse - min vrede som blivit min ständiga följeslagare. Min parasit som förtar.

Jag skriver in mig själv i min kalender under saker att göra. Jag börjar där.

1 kommentar:

  1. Helt rätt att skriva in dig själv i kalender!! Även om det inte är "tid man ger sig själv" bland det första man gör när man har familj och barn som behöver och kräver ens uppmärksamhet mest hela tiden...... Men det viktiga är att inte glömma bort att se till att ta sig den tiden om än det blir för en kort stund - det kanske blir flera korta stunder istället ..... Vi behöver det, förtjänar det och kräver det :0))

    Kram min vän!

    SvaraRadera