Alla dessa tindrande små änglar...

Nu har jag stått och snyftat i två dagar framför alla underbara små tärnor, lucior, tomtenissar och en och annan pepparkaksgubbe eller gumma. Ljuvlig skönsång om tomtar i litet hus vid skogens slut, tomtar och bockar som lämnats vid sin spis, blinkande små stjärnor och hästar som skakar på sina manar... En hel massa små har lyst upp det annars gråkalla vinterlandskapet med sin blotta närvaro, och jag är så glad att jag fått vara med.

Annars rullar dagarna på och julen kommer närmre med stormsteg. Alla känner av spänningen som byggs upp, både på gott och ont. Alla förväntningar som finns runt denna mytomspunna och fröjdefulla tid då alla ska vara sams, lyckliga, givmilda och tillsammans med sina nära och älskade. Det ska ätas, öppnas paket, ses på Kalle, knäckas nötter och småpratas in på småtimmarna. Barnen ska vara glada, tacksamma och uppspelta till bakgrundstoner av "Hej mitt vinterland, nu är jag här..."

Med andra ord många ställen att snubbla över en eller annan spricka i parketten och sedan stå där med gröten i halsen och bara vilja gråta sig genom resten av den sena filmen på svt.

Jag försöker att komma ihåg det viktigaste som för mig är att jag har fått en familj i ovärderlig gåva. Ingen glansig och pråligt onödig klapp i världen kan ersätta det, hur den än kommer inslagen.