Pyntat både gran och blogg...

Nu när granen står tindrande och sprider sin kuliga glans över vårt hem kände jag att ni, mina kära bloggläsare måste få sin del av kakan. Jag är ju inte så där helt superbra på HTML-kodning så överseende får ni lov att ha, inte heller en uppsjö av fri tid att sitta och lattja med färger och andra dekorativa ting så håll till godo med denna kration av dålig kontrast och spretiga snöfall. Tvärstailing, som man skulle säga i norrland. Rätt snyggt tycker jag som lättroad och utmattad gammelmamma med halvgrumliga linser i ögonen.

Imorgon är det sista morgonen barnen ska släpas och tjatas till dagis... usch sista tiden har allt känns tungt, en hel massa tjat och tjafs, samma ord kommer ur min mun heeela tiden: hallå, hör någon mig, snälla, gör som mamma säger nu annars kommer kanske inte tomten, tar du inte på dig kläderna så går vi och du får vara hemma, torka inte snor på kläderna, vifta inte med saxen i lillasysters ansikte, skriik inte hela tiden, sluta gny jag förstår inte vad du säger då... osv osv.

Idag tummade jag på tanken att sätta mig själv i bilen och bara åka iväg, lämna alla i hallen och bara åka... Hemska tanke, men den fanns där. Jag fick ont i magen och motade sammanbrottsOlle i grind, samlade ihop ungar, extragalonisar, ryggsäckar, vantar, bebisen, plånboken och fick alla till dagis med andan i halsen. Helt utmattad men väl framme och dessutom bara några minuter sen fick jag uppmaningen att ändå ringa nästa gång vi var sent ute... Jag ville bara grina. Jag är ALDRIG sen, alltid i tid med mina tre, kämpar och sliter, och tror att jag ibland helt enkelt kommer att brista, gå itu och tappa andan, gnistan eller helt sonika vettet. Men det är som det är, livet fortsätter. I morgon är allt säker bättre, men vissa dagar känns allt så jobbigt, aldrig ett andrum. Nämnde detta till min kära mor, hennes svar var: ja, så är det när man ska ha en stor familj... Vilket stöd, vilket pepptalk i en kamp som känns på väg att förloras en del dagar. Varför inte istället: "ja, gumman det kan vara jobbigt ibland men det blir bättre ska du se, barnen blir större och belastningen minskar en aning. Jag önskar att jag fanns nära tillhands så du kunde få en stund för dig själv någon gång..."Nåja, som man bäddar får man ligga, sägs det ju ofta, med lite taggig röst. Men det är jättesvårt att hålla lågan igång stadigt alla dagar, den flämtar till och försvagas när det blåser på, för att sedan få ny fart när det mojnar igen.

Vår gran är den vackraste världen skådat. Fulländad i sin form, inte en gren felriktad och totalt nertyngd av alla röda kulor barnen kunde hitta, en del guldänglar och fåglar i sköraste glas. I toppen tre hjärtan för varje ett av mina älskade ungar. Jag var tvungen att gå en spridningsrunda nu när barnen nattats, allt var nämligen samlat i klasar i de nedre regionerna på granen. En fröjd för lillmormor men ett ständigt orosmoment för oss andra. Vill ju inte ha alla julägg i samma korg...

Hoppas att ni har det bra där ute under era granar uppklädda till oigenkännlighet. Nu ska jag softa och ta en glögg i skenet av den glittriga skapelsen.