Bitterljuv Jultanke nr 1

Hemvägen -19

Nog är det väl en märklig tid på året, då alla som egentligen borde ha ett kok stryk får en herrans massa prylar att yvas över (nu pratar jag inte om de små rundkindade raringarna med tindrande ögon, utan de mera hårdnackade och svårsmälta) - å dessutom tar glöggen slut, den starka sorten minsann, den man egentligen hade kunnat vara utan om man mäktade med - såg högtiden från den ljusare sidan - Jesusbarnets sida kanske.
Styrkekram till alla er som anser er behöva en där ute i den kylslagna verkligheten, så här på andra sidan, då allt tipptappande mynnat ut i en smula fadd och avslagen mustighet.

Wabi Sabi hej hej, Wabi Sabi hej ...

Herregud, är det en sådan jag blivit nu - en Wabi Sabi?!

En ofullkomlig skönhet!


I ett wabi-sabi hem finns tydligen:
• Okonstlad och ödmjuk inredning.
• Naturligt åldrade ting med vacker patina.
• Antika föremål som betyder mycket för dig och som bär med sig en historia.
• Återvinningsbara material.
• Föremål med nostalgiska kopplingar.
• Naturmaterial som trä och sten snarare än plast eller krom.
• Enkla dova färger som hämtat sin palett från naturen.



Kan det vara så att jag omedvetet muterat - förvandlats - mynnat ut i - denna asiatiska inredningsform. Har jag missuppfattat den shabbiga stilen, eller är det bara så enkelt att någon försöker ta åt sig äran, sko sig eller helt sonika få mig att bli totally confused?
Så jävla typiskt när allt liksom äntligen landat. Då kommer det nya påhitt hos alla i inredningseliten...


Vet ni vad, det schiter jag i, nu ska jag gå och klappa min kära Madonna på huvudet (hon som jag slitit så hårt för i höst och äntligen gjort mig förtjänt av) som vakar över mitt vintervitt oskuldsfulla och lantligt romantiska hem - som självklart är min borg ....
För all del - måste ju erkänna att hon står på ett gammalt skamfilat slagbord från 1700-talet - svenskt, bonnigt och rustikt helylle - så liiite Wabi Sabi har nog smugit sig in i den annars så Shabby Chica inredningsbeskrivningen.



Herregud vilken soppa.
Undrar hur Simon och Thomas skulle beskriva det hela: "My God, what´s with you swedish people and all your vitrinskåpsstuff anyway?!" ....



Hur går det annars för er då?
Har tomtarna fått komma fram ur vrårna ännu?


.... och, har ni smakat på glöggen?

Mumma - intaget i eftermiddagsskymningen i kantstött, gammalt och papperstunt kristallglas avsett för sherry ... Wabi Sabi, maby baby.

Hon är här nu...

Madonnan från Broarne.



Trots sina tyngda axlar och sin vemodigt nedsänkta blick skänker hon frid och eftertanke i mitt annars livliga hem - där det är lätt att tappa bort sig ibland.
Hon är vacker som en dag där hon står med sina utsträckta händer. Enkel och sårbar. Beundransvärd. Som så många jag känner - om jag tänker efter.
Det är skönt att få svepas in i en känsla av andlighet så här inför juletid ... I en värld där vi knappt hinner med det som är viktigt eller värdefullt.
Tänd ett ljus, svep in er och njut en smula ni med!


Puss och kram =)

Julefrid hos lyckosmeden ...

Moderslycka. Ett fyndat tryck stämplat 1918, helt ljuvlig. Tack Tingeling1!

Jag verkligen älskar detta vita pressglas i alla dess former.

Kristall, glas, zink, vitt - allt glimmar som guld för mig. Här på mitt vitmålade skåp jag köpte för tvåhundra riksdaler...

Amaryllisen den juliga liljan...

Min sköna ljusstake i antikguld (från Annica på Home no1) har fått en hedersplats i bästa rustikhörnan ....

En ny vecka har strax passerat, med ny kurs på skolan - denna gång handlar det om kommunikation och medier. Mycket att plöja, skriva och formulera, artefakt att bygga och mitt i en JUL att fira ... Och marken skälver under mina fötter.

Tankarna snurrar som vanligt efter att vi avslutat en kurs och gått vidare in i nästa. Varje gång är en ny omvälvande tid då osäkerheten och tveksamheten smyger sig på mig.

Jag har en hjärna full av idéer, planer, åsikter och göromål - och det sliter så på mig innan jag strukturerat och organiserat allt till en solklar strategi att beta sig igenom. Jag har under hösten blottlagt ett drag av kontrollbehov, eller kanske är det bara ett normalt behov av att ha en överblick - att känna mig förberedd och i fas. I kontroll och steget före.

Har nog aldrig tidigare riktigt märkt av detta drag, istället bara känt mig frustrerad och stressad. På gott och ont har jag nu tagit ännu ett steg på livets ibland snåriga bana. Jag har en ny pusselbit att lägga i mitt livspussel, självinsikt. Att känna sig själv, att förstå min minsta egna vink, att våga lita på min intuition och att våga lita på mig själv. Tro att jag kan och vet. Svåra saker för mig som alltid varit en lite ambivalent och otydlig typ, lite av en kappvändare och en fegis. Inte vågat stå för den jag är. Omgiven av en kilometerhög mur - men ändå. Rom byggdes inte på en dag ...

Men nu har jag alltså insett ytterligare en del i min personlighet, iallafall fört fram det i ljuset, och det känns bra. Bättre. Man ska ju själv vara sin allra bästa vän.

Annars har denna vackra tid på året mycket i sin julklappssäck för en något melankolisk norrländska som jag själv. Många tankar om livet och dess vinklar och vrår lägger stundom en klibbig ullfilt över allt denna glädjens tid.

Jag kan inte låta bli att undra om jag lever det bästa livet som är möjligt. Både för mig och min familjs skull.

Eller inte.

Mest inte.

Jag känner mig för ofta isolerad, ensam och utsatt (kvävd). Jag gråter för mina barns skull - för att jag styr deras liv på ett sätt jag inte känner mig tillfreds med. Jag ångrar mig och önskar att jag gjort en del annorlunda val.

Just nu känns det som om jag upprepar en historia som jag helst velat glömma, fullt medveten och med offerkoftan på - nu utspelas alltihopa igen framför mina ögon: det som jag minst av allt önskat mina barn. Ensamhet och utanförskap ... De är nog småbarnsaktigt ovetande om mammas bistra ångest, men nog ser de mig gråta ibland. Och undrar. Undrar varför jag inte är lycklig. Då jag borde vara. Men jag är såå besviken på att jag hela tiden flyr undan. Måste gömma mig, dra mig undan - det är ju det sista jag egentligen vill. Det som aldrig tar fram mitt bästa jag. Varför vågar jag inte riktigt leva fullt ut.

Vet just nu varken ut eller in. Vet att jag måste fatta ett beslut, förändra, förbättra och ta tag i. Men det är svårt att inse att man gjort ett misstag. Inget förödande, men ändå ett misstag. Jag famlar just nu i ett nedstämt mörker.

Ni tror väl nu: den där julkärringen måste ha fått i sig för mycket skrumpna nötter till glöggen.

Men jag kan just nu inte formulera mig på ett tydligare sätt än så här.
Jag vill bara prata av mig egentligen, sätta ord på mitt dåliga samvete. Tankarna snurrar och jag försöker just nu reda ut begreppen för mig själv. Få allt att klarna och bli verklighet. Självklart och möjligt att sätta ord på, att ta tag i. Det hjälper så att skriva av sig, jag får distans och kan ta ett steg tillbaka och betrakta mina tankar. Har ju väldigt svårt att prata med andra om mina problem och frågetecken. Därav ett långvarigt dagboksskrivande som senare mynnade ut i mitt bloggande.

Jag är min egen lyckas smed, jag vet. Och nu är det inte bara jag det handlar om längre.

Det tynger att vara mina älskade barns lyckosmed.

De lever mitt liv. Mitt just nu olyckliga liv.

Detta kräver all min kraft just nu. Kraft att förändra.

Och kan man egentligen kalla en vekling för smed?

Kram, och tack för att ni lyssnade. :)

Det lackar...

Produktionen är i full gång...

På lördag och söndag (12-16) ska vi ha adventsöppet i vår lilla gårdsbutik Lavendeldrömmar. Jenny och jag jobbar för fullt med att fylla den nyvakna logen med allehanda sköna ting som handvirkade pulsvärmare och underbara, exklusiva sjalar, kuddar, vimplar, ljusstakar och saffransskorpor. Vi ska också sälja egna finfina granar, kärvar och julblomster av toppkvalitet, mosslindade väggord av trä eller bara vitmålade, om man så önskar. Frossa bland ljuslyktor, ljushållare i porslin och små julgransdekorationer som även dem står till buds under dagarna 2.

Så kom dit och mys med oss över en mugg glögg, längta och tindra med oss intill våra klädda granar och den halmade gamla släden av rotting.

En av mina senaste loppisfynd är denna pilemariska nisse på gunga...

Kanske Tomten är vaken. Men att snön ska lysa vit på taken är nog bara en önskedröm....

Även denna gamla Kostaflaska med patentkork fick följa med hem...

Gå till Lavendeldrömmars hemsida för mera info!

Puss & kram i det fantastiska julstöket. =)

Tre kalasande jäntor...

Tre stora, vackra sexåringar. Livet leker. =)

Sex år är stort. JÄTTESTORT. En ohyggligt och enormt attraktiv ålder att uppnå, åtminstone för alla som vandrat i femårsträskets barnsliga skor....

Dagis är numera ett minne blott och skolan är en av livets stora milstolpar. I vår lilla pittoreskt röda byskola finns alla skolklasser i huvudbyggnaden med vita knutar, småbarna huserar i de omkringliggande modulerna kallat "dagis". Den tiden är förbi nu och tre trallande jäntor firade stolt sexårsdagen tillsammans, med stort kalas i ballongdekorerad lokal fylld med 26 st kompisar från förskoleklassen .... iförda prinsessklänning och finskor på egen begäran.

Kalasets näst minsta deltagare. Vår lillasyster i kalasklädsel värdig en miniprinsessa.

Jag kan säga att den kvällen somnade vi alla ovaggade, som sig bör efter tre timmars lek och stoj, tårtätning, paketöppnande, godisregnande, Hela havet stormande och Ett två tre stjärnstoppande som slutade i näsblod hos en av deltagarna iklädd kavaj och fluga stl XS.

Lavendelkransen i fönstret doftar av sommar, sol och en gnutta vemod...

Min sprudlande Myrten står ensam i fönstret nu när mr Oliv har fått flytta till svalare breddgrader...

Jodåsåatt, nu riktar vi in oss på sjunde kalaset i ordningen - som tur är det ett HELT år dit.

.. och en hel massa annat där emellan. ;)

Kram

Receptdags!

Nu kan jag knappt bärga mig, igen. Och detta exklusivt bara för att mamsen (jag) nog får de finaste paketen under granen i år - mest tack vare Annica på Home no. 1....

Fick ett ljuvligt tips på lussebullar av rang en gång av en kär väninna med stil, klass och finess. Hon vet hur en lussebulle ska smaka.
Hennes bulle hamnar långt - det längsta du nog kan komma egentligen - från en torr, kompakt och stabbigt trist typ som fastnar i gommen lagom till glöggen. En lussig bulle värd namnet, helt klart. En sådan som lägger sig som bomull kring hjärtat!

Varsågoda.
Å hör ni - som danskarna brukar säga: God spis!

Lussekatter på fru Sternskan vis

35-40 st

Dag 1
2 påsar saffran (10 g)
2 tsk brännvin

Dag 2
5 dl fingervarmt vatten
2 l mjöl
100 g jäst
3,5 dl socker
300 g rumsvarmt socker
3 st ägg
saffransblandningen från dag 1

Lägg saffran i brännvinet dag 1 och låt stå över natten.

Dag 2 inleds med en fördeg: blanda vatten, hälften av mjölet och all jäst till en välling.
Låt vila i bunken i 20 min. Under tiden rörs socker, smör och ägg ihop i assistent.
Tillsätt nu saffransblandningen, fördegen och resten av mjölet.

Kör degen smidig i ca 4 min (i assistent).
Om så önskas kan blötlagda och avrunna russin tillsättas i degen.
Låt sedan degen vila några minuter och dela den sedan i 36 - 40 bitar.
Rulla bitarna till 30 cm långa längder. Forma figurer som lussekatter eller annat.
Lägg dem på plåt med papper och låt jäsa under handduk i ca 1 timme. Sätt ugnen på 220 grader.
Grädda bullarna i ca 7 min.
Pensla dem sedan med smält smör och strö över socker.

Njut.

Nu pyntas det...

Denna okrönta drottning av ljusstakar finner ni bl a hos Annica på Home no. 1.
Ljuvlig att se på året om... Lär gå åt som franskt smör i solsken. =)

Underbara, härliga, fantastiska, drömska, längtans tid - just denna tid innan mörkret har slutit sin varma hand över gamla Svedala, just då infinner sig tiden att börja planera inför juletid. Julen, jul, till och med ordet liksom tindrar med en svag doft av kanel och en strålande värme från sprakande brasa, het glögg och älsklingar som dansar kring i tomtedräkter som små glada nissar med förväntan i blick.

Snart snart får man tipptappa rosig runt på dan för dans´ kväll och lägga små prassliga klappar under skir gran. Jag älskar verkligen julen och allt den bär i sin famn. Jag älskar att se mina barns glädje över julaftonsmorgonens frukost med tomtegröt och skinkmacka, varm choklad med vispgrädde, och en lussekatt penslad med smält smör och en hint av strösocker på toppen.
Min advent måste i år få krönas av den fagraste ljusbärare jag skådat. I antikbehandlat guld. Julefridens andetag smeker mig i nacken och jag kan inte bärga mig. Aldrig. En glädjens tid så sant. Äntligen snart.

Puss på er =)

Riktigt eller oriktigt...

I dag har inspirationen åter börjat att sakteliga spira.

Kreativitetskurvan har vänt sig aningen uppåt igen, efter två låååånga veckors segdraget nedåtlut.
Dessvärre (?!) har jag nu istället snöat in mig på Fibonacciserien och Gyllene snittet Fi (1,618), dessa mätinstrument för harmoniska proportioner: 0, 1, 1, 2, 3, 5, 8, 13 osv.
Jag som dessutom har skitsvårt för allt som har med matte att göra... Ja ja, nu kanske jag äntligen kan sätta det i samband med något som gör ämnet begripligt?


Tänk att man kan hitta dessa proportioner nästan överallt i naturen - även på oss själva!
Riktigt eller oriktigt, eller kanske heltokigt bara? Jag är i alla fall glad att jag orkar snöa in mig igen, kändes helt omöjligt alldeles nyss.
Heja heja, mänsklig arkitektur med inbyggd harmoni... Det låter som min melodi!
Och nu ska jag minsann räkna ut om inte sekelskiftesvillan Sjötorp i Ljungskile inte är byggt efter samma Modulorsystem som klostret i Frankrike, ritat av Le Corbusier? För visst är de båda vackra och harmoniska - trots sina olikheter!

Ha en bra dag. =)

Är han verkligen på riktigt?

Erik, han den klena, lite bleka snubben med de gnistrande ögonen som kastar ut bombmatta efter bombmatta varje fredagskväll denna mörka höst? Tänk att ha en pipa som hans. Bara hälften, en liten tonart bara, ett halvt nynn i duschen.
En annan som sjöng (?) i kör och allt... inte hjälpte det, inte ens för ett uns av nynn.
Erik, han kan nog nynna han.
Världens bästa idol. Och tänk, han är vår!
Jag ryser i takt med Queens gamla slagdänga denna helg. Av enorm beundran som kan driva mig till tårar.

Mitt senaste uppdrag...

Jag har en plan...

... är att göra om en del av min bostad så att den anpassas till personen jag arbetar med på nya kursen. Himla kul kurs för all del, där vi börjat med att rita upp en plan över vår egna bostad. Eftersom jag bor i hus blev det en utvald och relevant del av övervåningen på vårt charmiga mexitegelhus från 1976...

Planen har jag scannat och ska nu bearbeta den i ett fräsigt 3D-program. Resultatet får ni snart se!

Jag har varit nere i en kreativ svacka då jag som brukligt haft en tvivlande period lagom till höstens ruskigaste och mörkaste tid. Vad håller jag på med? Vart är jag på väg? Vem är jag? Detta är frågor som lagt en tung surdeg över min annars ambitiösa inställning till livet.

Tänk, att vissa dagar skulle jag bara vilja ligga kvar under täcket och låtsas som om verkligheten inte existerar, för att minuten senare drabbas av råångest för att jag ens tänkt tanken, OCH för att livet är det enda man har - en chans - ingen återvändo - var glad för det jag har - ångra inget - ....

Nu tar jag mig i kragen och klättrar uppåt på livskurvan igen.

Hoppas såklart på att jag når krönet lagom till julens glada intåg!?

Puss och kram på er =)

Det smålackar mot jul...

Mina nya köksgardiner med monogram och spets gör sig bra i höstmörkret, som numera sänker sig redan vid fyra på eftermiddagen...

Lite pyssel blev till urfin ljushållare av kakform med mjukaste mossan som täcke...

I dag blåser nordan en rakt i ansiktet och kyler ända in i märgen. Lagom till dagislämningen klockan åtta i morse föll ett tunt, tunt fjunigt dis av isiga snöflingor. Vår fria och långsträckta utsikt från huset såg plötsligt väldigt dunkel ut i den isiga luften. En härlig tid med sprakande brasor, ivriga barn, tindrande juleljus, och en och annan rykande kopp glögg - medans uppkrupen i bästa fåtöljen med en ljuvlig unge i famnen - står nu för dörren. En salig tid fylld av både en vemodig och förväntansfull stämning som ligger mig allra kärast om hjärtat. Jul. Smaka på ordet. Jul. Jul. Strålande jul.

Liten granruska fick komma in och värma sig... Pryder sin plats bland allehanda vackert glas.

Underbara ungar...

Vampyrdrottning tror jag bestämt att det blev i lördags...

.. och ett och annat skelett...

Men än är det några långa veckor kvar till juldagsmorgon glimmar, trots detta har jag varken kunnat låta bli att lukta på glöggen, både en och två gånger, eller att ta in den allra raraste granruska jag kunde finna i tallbacken...

I helgen blir det middag med goda vänner, sexårskalas för 33 barn i lekvänlig och megasprallig ålder, pysselverkstad inför adventsöppet i logen, samt lite husritning...

Hoppas ni har den fint där ute! Puss och kram =)

Visst känns det som i går ändå ... nykokta glassar kräftorna sig i solens eftermiddagsstrålar. Mumma!

Ett fall för Louise...

SVT.se

Vissa dagar känns det som om det är jag som står näst på kö!

På kö till att sitta på heta stolen i teve och skämmas ögonen ur mig.

Hängas ut som den monstermamma jag förvandlats till. Med all världens sansade småbarnsmammor buandes i studiopubliken.

Jag orkar knappt hålla näsan ovanför vattenytan, än mindre samla kraft inför varje dust...

Livet tar knäcken på mig, långsamt med en rostig kniv. Jag får inte luft. Aldrig en paus, en luftficka. Jag hittar inte ut.

Vart tog mitt tålamod vägen, min ambition, min glädje.

Jag gapar, skriker och gråter - som en ryande och galenpannad treåring på krigsstigen.

Ångest och dåligt samvete har sakta men säkert tagit över hela min värld.

Jag vill orka, lyssna, leka, skratta, uppskatta, se fram emot, stoltsera och värdesätta.

Mina barn ser på mig med vilsna ögon.

Jag fortsätter grina och bördan blir mig övermäktig.

Väggarna kryper inpå mig och jag måste hitta ut innan jag kvävs.

Jag tror jag måste ringa Louise...

Hösten knackar på...

Vad gör egentligen en nyckelpiga på vintern? Snöbollskrigar med myrorna?

Sjörövarkaptenskan håller utkik i fören!

Några tappra lingon på kvist.

Lillan som gillar sköna skogspromenader och mysiga hemmakvällar...

... äter alla lingon hon ser!

Vart leder den steniga gamla muren måntro?

Bubblan, strax 6 år, är en riktig skogsmus!

I lagom svalt höstrusk packade vi barn, hund och picknickkorg och drog till skogs. Skogen på hösten är himla mysig - i sin underbaraste färgskrud är det en fröjd att spendera en dag med lek och spring i den allra mjukaste mossan. Vi lekte sjörövarskepp i rotvältor och gick balansgång på den mystiska gamla stenmuren som skär genom tallskogen utan synbar anledning.

En fin dag.

Hoppas att ni haft en fin helg!

I morgon väntar färglära, modellbygge och förläsning med copywriter om att skriva reklamtext.

En ljuvlig röra av livets goda.

Kram på er =)

Omröstning...

Jag har satt in trappan i entrén, målat möblerna och hängt upp sängen på vad som i full skala blir 2,6 meters höjd... Men den är sänkbar till 1,5 meter nattetid, ni vet - om man skulle rulla ur... På bilden kan ni se mitt fräsiga dörrhandtag av virad järntråd.

Hela halvan av dagen har jag målat på min modell. Ensam i en helt underbar snickarverkstad har min lilla trädkojas panel och läkt fått ett lite mera gammalt och aningen grånat utseende. Precis som jag vill ha det. Nu saknas bara torvtakets uppbyggnad.

Men nu vill jag höra: ska jag måla innertaket i modig RÖD OCKRA eller lugnande TITANIUMVIT?

Som hjälp: tänk tonåring...

Lämna förslag! Tack, hej och kram på er!

...och i kväll, visst var det Mariette som gick segrande ur striden?

Modellbygge pågår... Allt för en bättre värld.

Jag är en av de som lider, varje dag, av en hel massa fulhet som måste man måste utstå i sin vardag. Men jag tror Alvar (Aalto) hade fel (se citatet på bilden ovan) i sitt uttalande. Jag tror stenhårt på att en människan som omges av en vacker värld blir en vacker människan.

Idag har jag påbörjat målningen av min husmodell i skala 1:20.

Mitt första modellbygge har tagit över i stort sett hela mitt liv. Underbart roligt att få denna utmaning - fantastiskt så det förslår, och nog känns det konstigt att få spendera dagarna svävande på små drömska moln.

Jag kan knappt bärga mig, vill helst hänga i högskolans inspirerande korridor varje vaken minut.

Här finns våra verkstäder, föreläsningssalar, datasalar, utställningshallar och materialförråd.

Vår första kurs i utbildningen är Kreativa verktyg som om 4 veckor mynnar ut i presentation och utställning av allas våra modeller av en tjugo kvadratmeter stor byggnad i valfritt utförande.

Vårt hemklassrum används till stor del som ateljé.

Min blir en trädkoja - en form av utslussningsbostad för ungdomar 16-19 år. Ska vara underordnad naturen med sitt trädlika utseende. Byggs i återvunnet grånat laduvirke, gärna norrländskt, och kröns av ett tak av torv. Interiören har en vit bas med inslag av zink, röd ockra, blekgrön; materialinslag av ull, linne och patinerat trä.

... typ som hemma hos mig ungefär... =)

Om inte annat så blir nog barnen överlyckliga den dagen då jag bär hem min skapelse. Tror att detta lilla hus passar lilla Polly Pocket som handen i handsken?
Men nu var det ju inget dockskåp vi skulle göra...


Kram på er!

Bensprattel i kristider...

Röd sprattelgubbe i papper, gjort av skolunge. Utrop: 300:- Klubbad för 29 000:-

Jojomensan.
Nu får man allt tänka till innan man går åstad och blir någon sorts celebritet på äldre dar´.

Bergmans lilla sprattelgubbe, som han någon pittoresk julaftonskväll fått av någon vettskrämd unge i grannskapet, gick loss till en suktande amerikan (eller om det var pengastinn fransos från rivieran) för ynka 29 000 spänn.

Hallå, jag menar var ska den sitta för att verkligen komma till sin rätt - i köksfönstret eller till höger om den förgyllda hallspegel, eller helt sonika intill Picasson ovanför den marmorklädda öppna spisen i salongen. Jag bara undrar.

Allt detta folkliga i dagens konstutbud får mig ju verligen att undra om jag inte ändå gjorde ett helt riktigt val som monterade och därmed säkerställde efterlevnaden för mitt mellanbarns exceptionella och urbanrealistiska naturhyllning i form av den överkörda ekorren, avbildad i vattenfärg år 2008...

... eller var det en utsmetad bajskorv, vad vet jag.

Hon var 2 år och minns inte riktigt motivet hon heller.

Men sjutton gubbar, nog borde detta konstverk väl kunna inbringa en hel del sköna slantar den dagen det beger sig?!

Jag menar, jämfört med Bergmans sprattelgubbe...

Lågvattenmärke...

Sitter omsvept av min egen ensamhet idag.
Långt från alla ambitiösa, smarta, idérika, målinriktade och sprudlande människor i det som numera är min vardag.

Jag känner mig låg denna dag. Som något katten släpar in. Dum. Bortkommen. Felplacerad. Känner mig inte alls denna dag.
Att en underbart vacker höstdag som denna kan försänka mig i en avgrund som gör mig illamående. Bara tanken på slitet som krävs för att kravla mig upp längst de hala väggarna - upp till ytan där alla har koll - slår undan mina fötter. Vill ju upp till alla de andra: som till synes och avundsvärt vet hur allt ska vara, te sig, handhas, formuleras, utföras, och till sist förväntas bli. De som går segrande ur striden. De som inte behöver gömma sig i sin egen ensamhet. De som inte bär offerkoftan som om den vore ett vardasplagg.

Jag önskar jag vore annorlunda, en stabil, stadig och segerviss typ som inte ständigt går omkring med andan i halsen och kniven på strupen: alltid snubblande och stapplande sig fram på alltför ojämnt underlag. Som en halvdöd hamster i sitt evinnerligt snurrande hjul.
Är det mitt öde eller är det möjligt att forma om denna lilla vilsna själ till något annat.
Önskar mig en ny inre röst i julklapp, en som klappar mig på axeln och säger att jag är bra, smeker mig över kinden då jag tvekar över livet, och ger mig en fetspark i arslet ibland, då andan faller på.




Dagens allra mesta idol bara måste bli Erik...
Jag skulle nog också kunna ge (åtminstone en del av) min högra arm för hans stämma.

Sågspån under naglarna...

Ni kanske inte vet hur det känns.
Hur det känns att få näsan full med doften av det allra finaste sågspån som nyss bandsågats fram ur ena gaveln på det som ska bli min husmodell i skala 1:20.
Kanske kan ni bara ana hur lycklig någon kan känna sig av att få stå i en nyvaken snickeriverkstad klockan åttaochtrettio en fredagsmorgon, ensam bland alla underbara och metallkalla maskiner, raspar, sticksågar, pelarborrar och snickarbänkar.
Nog kan ni om ni blundar se världens mest tacksamma 40-plussare glatt hoppla i väg hemåt vid lunchtid efter att ha lyckats framställa alla beståndsdelar till modellbygget.
Ni kan säkert förstå att jag verkligen längtar till nästa veckas fortsatta studier.
Kan ni ens ana hur det känns att leva mitt i en dröm som redan hade börjat rosta.
Nu skiner den plötsligt högblank igen: bland plyfaskivor, masonit, skruvdragare och skissblock...
Är det möjligt att något kan kännas så otroligt roligt att jag knappt kan bärga mig?
Drömmer jag?

Nyp mig!




Idolfrälst som jag är, blir kvällens melodi Lies Beyond av och med fantastiska Idol-Mariette Hansson. Heja heja!!!
Puss & kram till er alla.

Vid vägs ände...

Poff.

Blåsan på hennes högra häl sprack och den skarpa smärtan fick Emma von Bergs 28-åriga blick att tåras.
Hon hade gått i timmar nu och skorna var uppenbarligen tänkta för cityheta promenader på asfalt snarare än grusade stigar på bortglömd norrländsk landsbygd.
Men hon fick stå sitt kast. Hade inte tänkt en tanke rätt då hon hals över huvud åkt hit. Smitit. Flytt.

Poff, där sprack blåsan på den andra hälen också.

– Så jävla typiskt, väste Emma, då hon insåg att hon skulle bli tvungen att halta barfota hela den långa vägen tillbaka till landsvägen. Nog var det väl en åtta kilometer om hon inte minns fel. Utan gatlampor. Hon hade ju svurit över denna oändlighet många gånger förr innan hon till slut hade lyckats slita sig härifrån.
Med skorna i handen och blodiga fötter stapplade Emma vidare mot sitt mål. Där skogen glesnade och kornåker tog vid kunde hon skönja den gamla gården. Där, bakom de höga björkarna som stod i givakt framför de solblekta byggnaderna kunde hon nu ana sitt barndomshem. Fasaden på vad som en gång hade varit hela hennes värld hade börjat släppa i reglarna, och takpannorna, som eftersatta hade börjat lossna från taket, låg nu trasiga i små tegelhögar i rabatter som förr varit kända som byns mest välskötta.
– Mamma skulle vända sig i graven, tänkte Emma, då hon lyfte undan några skärvor från den en gång prunkande växtplatsen.

Det svartnade för hennes blick då blodet i hennes ådror frös till is. Det häftiga illamåendet slet hennes inre i stycken och hon kastade sig undan i avsky.

Det var mörkt när Emma öppnade ögonen. Kallsvettig reste hon sig upp på alla fyra och såg sig om. Skuggorna hade inget slut och fåglarna hade tystnat.
Hon måste ha svimmat?
Plötsligt kom hon ihåg.
Hon kände magen vrida sig i vanmakt då bilden av den illa dolda barnfoten flimrade förbi innanför hennes ögonlock.

Emma von Bergs skrik ekade ohört över åkrarna denna natt.

Dagens låt...

Mina två första veckor som studerande på Rumslig gestaltning har varit fantastiska och jag kan knappt tro att jag under de närmsta tre åren ska få göra helt otroligt roliga saker tillsammans med de mest inspirerande människor! Jag suger åt mig som en svamp och njuter av varje sekund jag får befinna mig innanför IDT:s väggar.
Lyckan är total och mitt liv har gått in i en fas jag aldrig trodde jag att skulle få uppleva!
Jag önskar att känslan får stanna, för alltid. Äntligen.

Hoppas att ni alla får en underbar helg.
Puss o kram från mig till er!

Tävling...

"Lotten lottar ut" kan man väl döpa den till.

Lotten firar 200 000 besökare på sin underbara blogg. Inte alls svårt att förstå med tanke på vilken ljuvlig plats hon skapat. Har du inte besökt så gör det!

Tävla om hennes finfina vinster kan du göra genom att klicka ovan på de fantastiska lammöronägg som Lotten skapat.

Kram =)

B. L. O. S. S. A ....

... glöggen heter Blossa!

Ja nu stundar snart juletid igen.

För visst är det väl snart dax för julskyltningen nu?! Den brukar ju till synes dra igång någon gång i slutet av september, eller.

Men glöggen gillar vi väl alla. En rykande het med smak av julmandarin framför den sprakande brasan, med de tindrande barnen kring de tjockstrumpeklädda mammafötterna går nog inte av för hackor. Små tipptappande glädjefyllda stunder av knäckkokning, granhuggning och ljusslingeupphängning står strax och stampar med ljus i hår.... Tänk ändå.

Jag är inte den som spottar i glögglaset och brukar för det mesta korka upp redan vid 1:a advent.

Ni då? Längtar ni till juletid nu när sommaren är avklarad?

Jodå så att...

Fick jag inte svininfluensan på köpet denna dag så kanske jag klarar mig helskinnad undan ändå!

För en lantis som jag var dagens folkhopar - då mest bestående av osnutna som inte lärt sig hosta i armvecket - i varje högskolevrå en riktig pärs när det gäller att behöva tänka på att sprita händerna stup i kvarten... man blir ju dåsig av bara spritångorna, och jag kan nästan sätta en hundring på att hade jag fått blåsa på vägen hem i bilen, hade jag nog suttit häktad vid det här laget. Eller legat i fyllecell.
Det är ju tur i oturen att jag är vuxen nog att hålla mig ifrån nollningarna där det nog snarare dricks ur handspritspumparna som alla nu verkar bära runt i handväskorna?!

Nåja. En dag av korvstoppning. Förvirring. Otrygghet. Utanförskap. Misstro. Inspiration. Motivation. Framtidstro. Tveksamhet. Oro.

Men mest - en enorm känslan av att se allt falla på plats framför mina ögon!

Nu ska jag ta en Treo och en kopp te medan jag plöjer lite Jersild och Melin lagom till läggdax.

Kram =)

...och vet ni, ungarna var fortfarande vid liv när jag hämtade dem vid 16.30...

Första dagen i resten av mitt liv...

.. och jag är så nervig att jag känner mig illamående.

Vad har jag gett mig in på?

Egentligen är jag ju såå himla taggad inför att varje dag få möjligheten att göra det jag älskar mest - jobba kreativt och med problemlösning. Dessutom kanske lyckas att erhålla en examen i slutänden... Äntligen kanske få en bekräftelse på att jag är bra på det jag gör. Slippa irra runt. Få stå med fötterna på stadigt underlag. Våga säga: det här kan jag!

Underbart.

Men gud så nervöst.

Känns som om jag ska med rymdfärjan till planet u3 med Fuglesang o grabbarna... utan rymddräkt... med min påkomna klaustrofobi i en trång kapsel utan fönster...

Jomenvisst, tjena. Avbryt hela expeditionen och åk hem istället.

Nej, jag får lov att ta mig i kragen och kasta mig in i det okända (det är ju ändå något jag brinner för), våga tro att barnen inte dör på dagis och i skolan - det blir ju korta dagar ibland också, våga tro att inte allt ska rasa samman framför mina ögon bara för att jag tar tag i mitt liv.

Vågar förändra...

Men nog blir det stor skillnad från att ha varit hemma med barn i stort sett fem år, livet har kretsat enbart kring deras verksamheter och hemmets göromål.

Nu är det plötsligt jag som får stå i fokus.

Har ju nästan glömt vem jag var en gång.

Nu ska hon rotas fram ur skrymslena - den där positiva, energiskt idérika och kreativt lagda norrländskan med en skalle full av projekt som ständigt hotar att svämma över....

Nu jävlar.

Men först måste jag gå och kräkas innan jag åker till uppropet...

Puss till er. =)

Back in business!

Jag är en rik lantis! Helt klart. Se så mina skatter blänker. =) Underbara älskade,

Attans, nu känner jag mig verkligen utvilad, kraftsamlad och on the go again!

Eller hur var det nu igen... inskolning under två veckors tid av vårt yngsta lilla hjärtegryn, sexårsstart o fritidsverksamhet för vår stora skatt, samt återvänjning för en obstinat och sprallig treochetthalvtåring, kursschemakrockar, biblioteksreservationslistor på högskolan, planering inför företagsutveckling, mässor, parkeringstillstånd, genomgång av vinteroveraller och övriga klädlager som ligger i drivor, födelsedagskalasande i en förskoleklass med 33 glada barnungar redo för ett år av balunser, svininfluensavaccinationer, föräldramöten, bvcbesök, inte missa halvapriset-rean på stan, kyrkovalet, mormors besök med tillhörande storstädning av huset, minikörer, gympapåsar, kafeteriatider, tentor.... och sist - men absolut inte minst: matinköp och därtill löpande och varierade middagsmenyer för en småbarnsfamilj på fem pers o en liten hund. Vad ska vi äta idag då... inte verkar man slippa den frågan förrän man går i graven...

Jodå, annars är allt helt under kontroll. Jag ligger på topp och steget före. Huvet upp o bena ner.

Tror jag ska börja med lite avslappnande yoga o anamma begreppet mindfullness till fullo innan julplaneringen drar igång... Eller skriva in mig på klinik...

Ni då?

Puss o kram från mig =)

Minns ni skåpet jag grundade på i juni? Inte? Titta HÄR. Det var strax innan mitt orangeri förvandlades till snickeri- och målarverkstad för att det kom en ljuvlig liten Lavendeldröm emellan.

Nu är det vitt, vackert och har fått ett nytt liv. De arbetade beslagen har äntligen fått komma till sin rätt. Tänk att den vita färgen får vissa format att se mindre ut...

En bok med en framträdande plats i mitt hem i förvandling... Ingela och Petras bibel Romantiska hem & Inspiration i vitt. Vilken källa av idéer att ösa ur. Titta in hos Ingela HÄR.

Drabbad av enorm och oemotståndlig kärlek till den lantliga romantiken som jag är, med rustikt franska inslag. kan jag ju inte annat än falla pladask på näsan för dessa perfekta tunikor i lenaste bomull och med smockad byst från Kappahls höstkollektion... Passar en blivande Rumslig gestaltningsstuderande som handen i handsken. Får ju inte tumma på min image... Måste ju visa dem hur slipstenen ska dras, och var det vita skåpet ska stå... ;)