Jag och Lennart...

Dagar och dagar har passerat utan att jag skrivit, det får mig att bli helt full av ord som bara vill ut. Jag ligger på kvällar och nätter och bildar meningar, fraser och uttryck; hur de ska formuleras och sättas ihop till finurliga och eftertänksamma berättelser ur vardagen, mitt liv, men också mina tankar. Tror jag ska skaffa mig en diktafon till alla nattliga meningsbyggnader..? Surfar ibland runt här inne, i mörkret, då ingen ser en, som en skugga som bara sveper förbi utan att lämna något som helst spår efter mig. Jag är ju annars bra på att kommentera inne hos de jag valt att följa lite då och då, de utvalda som på något sätt lyckats snärja mig i sin ordväv.
Ibland är det svårt att formulera sig, som det varit nu ett par dagar.
Känner mig som en urvriden trasa.
En gammal stinkande wettex, en sådan där tjock sak som ligger och pyr hängandes över kranen, som aldrig blir riktigt pigg och fräsch, bara till slut slängs av ren irritation i soptunnan då inget mer finns att göra åt skiten. Jag tror jag ska gå över till de tunna fina, ni vet de som är lättare att skölja ur och inte känns så himla hjälplösa...

Nåväl, jag har kommit in i en av mina läsperioder igen; då jag läser nästan en bok om dagen, slukar den ena efter den andra helt enkelt. Minns knappt nämnvärt någon heller för den delen: baksidan av slukeriet förmodligen... Jag ska bläddra mig igenom Akademibokhandelns topplista tänkte jag. Har dock satt ögonen i Johan Theorins debutroman Skumtimmen som en mjuk rivstart.
Jag och stordottern ska sätta oss ner snart och bestämma oss för vilken historia vi ska sätta på pränt; vi har ju nämligen tänkt skriva en barnbok tillsammans (jag lyssnar, skriver och illustrerar), så nu vet ni det.

Jag har stått i ugnsvarmt kök mest hela denna dagisfria dag och förberett kalaset som går av stapeln i morgon; blåbärsbakelse, potatisgratäng med rotselleri, gräddstuvad fänkål med parmesan, tilltugg av olika slag samt lagt köttet på upptining och blandat marinaden; vi ska grilla spett, årets första grillning. Alltid lika fantastiskt gott!! Sambon har bakat bullar. Barnen har ätit jordnötsringar och tjutit sig hesa av ren kvällsiver, de somnade sedan sött vid åttabläcket...
Jag rundar av kvällen med en gammal hederlig "Lennart", har inte, tror jag, druckit en sådan sedan slutet av nittiotalet då jag och snygga och fyndigt roliga Pernilla var som ler och långhalm, dag som natt. Hon var halmen och jag var väl mera leran... Ja, det var tider det. Nu ljusår bort. Men tydligt i minnet som det vore igår. Det var med henne jag lämnade gammstan i norr i utbyte mot fjollträsk. Hon var ledstjärnan som med fast hand kunde inspirera till stordåd, få en att våga släppa taget, kasta sig ut, känna hur modet under vingarna bar en vidare och längre bort än man själv vågat tro. Hon gör nog så än idag. Jag saknar henne i mitt liv. Jag skulle behöva någon som satte en fot i ryggen på mig, som utmanade mitt mod. Ensam är aldrig stark.

Kvällens låt blir en favorit från en svunnen tid: "...Somewhere better than where you´ve been..." This one is for you, my dear friend.
Bagdad café, I´m calling you.


Kram från mig.

Okey, om vi inte ses på ett par dagar... här är en annan kär favorit som kunde formulera sina ord som få.

Jag är mörkrädd...

I går körde programkanalerna hårt för att verkligen skrämma livet ur mig. För en gångs skull satte jag mig i soffan för att njuta en slö helkväll framför tevens flimrande utbud. Det började bra med romantiskt bondbröllop på vårt vackra Sundbyholms slott. Pompa, ståt, tårar och evig kärlek till tonerna av smäktande skönsång omgav den ständigt leende bondkillen och snälla vadhonnuheter. Hade dock hellre sett att fina Peter få stå stolt i kapellet framför blivande make och prälle, men ack ja, snart så kanske?

Foto: ARDILES RANTE/Barcroft media

Efter kisspaus och hämtning av ett glas vatten drog sedan skrämselhickan igång med hjälp av "Hälften man hälften träd"... say no more, vi fick under en timme bekanta oss med denna man näst intill igenvuxen av svampförgreningar till hand och fot... Jag harklade mig hårt men klumpen i magen bestod, och den stannade resten av programmet där vi med ledsen blick och ömt hjärta fick se honom uppträda i ett cirkussällskap tillsammans med en hel trave snubbar med de mest vansinniga kroppstillstånd för att roa den skrattande pöbeln som stod glosögda pekades med sina tjocka fingrar. Av ödets ironi tvingades de till att göra skrupelfria och samvetslösa personer rikare och sig själva till förudmjukade familjeförsörjare av lägsta rang. Attans, finns det ingen hjälp att få, ens i dessa självhjälpens bistra tider, om än vid till synes världens ände? Nåväl, ett snöpligt slut då han tackade nej till erbjuden behandling framforskad av amerikansk räddardoktor på besök i indonesiens djupaste och mest insnärjande djungeln.
Jag mådde nu nästan illa och kände mig omtumlad och chockad av bilderna som visats, måste komma ihåg att googla för att se om räddningen kommit till dessa stackars mänskor.

Efter kontrollrunda bland de sovande barnen på övre våningen så bänkade vi oss igen för att se nyheterna, zappade runt och hamnade rakt i famnen på en sammanbiten Jodie Foster i "The stranger inside".

En förbaskad hårdhudad historia med en början som gjorde så ont att man nog aldrig går upprätt igen... Satt med stel blick och metallsmak i munnen hela filmen igenom till 00.45 då kvällen äntligen vågade släppa sitt gastkramande grepp och jag stapplade tog mig till sängs. För denna kvinnliga vigilante var straffet obönhörligen döden i vitögat, no mercy.
Herregud vilken svettig tevekväll. Hur står folk ut? Är det så här kvällarna ter sig för en garvad soffpotatis? Då är det mera krut i dem än jag någonsin förr vågat ana.

Ikväll blir det en tidig kväll långt från tevens flimrande och omtumlande ljus. Jag tar med mig en romantisk kärlekshistoria och en kopp te och lutar mig mjukt och tryggt. Tror jag ska ha utebelysningen tänd lite extra länge ikväll, ifallatt...

Bloggspridning högt och lågt...

Tänkte på en sak... Jag ögnade min bloggtipslista här intill och slogs av de så fullständigt skilda typer av ställen jag hänger på.. Så jag egentligen, skitzo - ilskna och irriterade typer som passar min stundom hätska stämma som handen i handsken, blandat med mjuk och varmt omtänksam familjekramig myshörna tillsammans, axel mot axel med pyssligt inspirerande vita hem i bästa countrystil på åldrat franskt manér.
Denna bloggande värld har verkligen något för att stilla alla sortens behov av bilder och tankar, inspiration och störande moment ältas och avhandlas, avnjuts och suktas efter. Alla har tankar och drömmar om högt och lågt. Det finns priser att få för att ha en godhjärtad och givande blogg likväl som det finns ris bundna till de mera irriterande självinsiktslösa, de med sämre valda ord och tankar i de mera förnuftigas ögon... De som stör mig mest är de usla förebilderna, de som företräder livets sämre sidor, förespråkarna av värden utan substans: De som jag en framtida dag kommer att blockera av omtanke för mina barns väl och ve i deras sökande efter sanningen. Men ibland kan ju även dessa tossiga typer ha en upplyftande jargong som är väl värd att lägga i listan (kanske då inom parentes, för säkerhets skull), men det känns elakt att förlänga livet genom ett gott skratt tack vare någon annans avsaknad av insikt.
Men nog läser jag och gottar mig åt deras dumhet ibland... ;)

Glöm långbloggen – en mening räcker...?

Typiskt, nu skriver man för mycket strunt igen, ingen kommer att någonsin idas läsa all skit man haspar ur sig. Alla fräna DN-läsare använder bara några smarta och säkert väl valda ord som kan liknas vid Twitter för att snicksnacka med varandra om var de ska ta en fika... eller om hur många miljarder luftpengar de ska lyckas göra av med detta år...? Allt går på i ullstrumporna, inget nytt lär vi oss, inget av riktigt värde egentligen bara hur stor del av kakan vi ska kunna hinna roffa åt oss innan luften går ur, den sista lilla pust som finns kvar. Bara ytligt tjafs utan betydelse för mänskligheten och inget förslag på bättre väg att ta än den redan uttjänt stressiga och larvigt kommersiellt samt opersonliga vägen, som satt världen där sitter nu: och skäms i ett hörn, pank, deppig och vilse i pannkakan.

Ja, tur att man har huvudet på skaft ändå, ord och tankar att roa sig med, vänner att samtala med i realtid och att man orkar stå emot denna nya tidstjuv. Står ni emot eller har ni redan blivit inbjudna och inloggade?

Själv tänker jag tankar på minst 1000 ord och jag vill absolut inte komprimera mig för att någon fisig snubbe i tjugoårsåldern anser att ingen orkar ta till sig något längre. Nä, Gud så trist det skulle vara om vi behövde lyssna på varandra... "Herrklubb", som klokt uttryckt av Björn af Kleen.

Läser människorna inga böcker heller då längre? Sitta och glo ner i mobilen (eller vad det nu ska kallas idag) verkar ju vara viktigare än att våga se varandra i ögonen över en tanke eller två och ett kopp gott kaffe?

Nä, hem och spela lite finurlig Scrabble med familjen. Kanske lite för många bokstäver på ett bräde, men tänk, man får en stunds närhet i utbyte.

Jag säger som inspirerande singelpappan Björn: Kramas mera! =)

Mormor har åkt...

Nervös inför att vara ensam igen, ensam med mig själv är egentligen en bättre formulering. Att inte ha de där två extra händerna, varma och vana som stöd i vardagen längre.
Käre L har alldeles nyss åkt de isbelagda milen bort till Västerås för att sätta älskade lilla mormor på nattåget mot norr. Jag har hunnit att åter igen ta för givet att hon finns så nära, kunna andas ut, och in, lite oftare än vanligt mellan varven av hyperventilerande småbarnsstressande. Usch om jag kunde tagga ner lite, lära mig ta det lite lugnare. Nu känns det väl inte direkt som om jag sliter ihjäl mig, jag har ju liksom bara tappat orken, tålamodet och lusten att vara glad åt livet i stort helt enkelt. Jag ser allt som en hel racka av hinder som jag tidigare gladerligen fullkomligt gett sjutton i, kastat mig över och besegrat, på nåt märkligt larvigt flaxigt vis. Men nu: jag stretar, sliter, kämpar och blir bara grinfärdig, sur och en allmänt jävla elak typ. En sån där skitgnällig skitnödig typ.. en sådan personlighet som som jag hatar.
Jag känner inte igen mig själv i denna personen. Är jag skitzo kanske, två i en - en elak, påstridig skitapa som drar alla över en cynisk kam och en snäll, larvigt gladlynt fegskit som är trevlig och omtänksam?
Jag är ju annars "klassen clown", den som håller mig ur vägen för de elaka mobbarna genom att vara sprallig värre, men som i grunden är vad jag kallar det kroniskt deprimerad optimist. Jag har alltid haft en vansinnigt positiv inställning till det mesta, och har aldrig fegat ur. Lyckats med konststycket att inta en gladlynt försvarställning, ofta då till nackdel för min själ, min kärna. Men nu, vad har hänt med mig, har verkligheten hunnit i kapp mig när jag råkat vända ryggen till under några rosiga barnaår? Jag har ju kanske varit mera öppen och sårbar när jag värnat om mina små älsklingar och det har kanske lett till att min mur ej hunnit repareras regelbundet nog? Underhållet har eftersatts. Nu verkar det inte räcka att bara måla över. Skadorna har tagit överhanden.

Jag vet helt enkelt inte hur jag ska hinna ifatt mig igen. Komma loss ur mitt förbaskat ledsamma tillstånd. Är det förlossningsdepression? Gravidkoma? Eller ett läskigt tecken på att mitt oomtalade förflutna plötsligt börjat nafsa mig i hälarna?

Jag kan ibland stilla undra var alla fina förstående tanter på MVC och BVC har tagit vägen?

När man skulle ha sitt första lilla barn då jäklar slogs det på stora trumman... avslappning, sexprat, barnhälsa, samvaro och föräldragrupper om vad som händer i kroppen på alla och en var, uppföljning med läkarsnack och hur mår du-frågor högt och lågt. Andra barnet; ingen föräldragrupp, inga avslappnande övningar i andras tjocka sällskap. Nu tunnades allt ut, nu förväntades man nog veta allt redan.

Denna gång, den tredje graviditeten var jag glad att överhuvudtaget få träffa barnmorskan på MVC. Knappt att man blev klämd på längre. Inte ett ord om någon föräldragrupp eller annat, trots att man numera knappt gick hemifrån. Jag hade bestämt mig för att den här gången svara ÄRLIGT på frågorna om hur ofta jag gråter, vid den där 8-månadersträffen på BVC. Ni kanske vet, de där pappersfrågorna med rutor att fylla i, frågor om hur det går med allt där hemma.

Men lillan har nu blivit ett år strax och jag har inte ens fått förfrågan om att fylla i nåt papper, än mindre har någon ställt en endaste fråga om hur det går? På riktigt, ärligt. Jag vet ju att om jag verkligen är ärlig i mina svar på dessa skitfrågor om hur ofta jag tycker allt känns övermäktigt och jobbigt skulle de nog låsa in mig. Trycka på överfallslarmsknappen under sina skrivbord och binda fast mig i stolen, bunta ihop mig och bära ut mig i entrén. Jag skulle nog definitivt hamna över gränsvärdet på vad jag tror var någonstans kring 11 poäng...? Jag har förut hållit masken och fegt lagt mig på modiga 8 poäng, ljugit med andra ord, lurat lögndetektorn. Kommit undan med blotta förskräckelsen.

Men nu VILL jag ju åka dit, hade stålsatt mig inför att låta mig äntligen avslöjas...

Varför tar de handen ifrån mig när jag hade behövt det som mest?

Vem fan mår föresten skitdåligt efter ett litet stackars barn, då allt (oftast) fortfarande är guld och gröna skogar, mammorna och papporna hinner med varandra och allt flyter på i godan ro (om inte bebisen har kolik och man aldrig får sova på 100 år förstås..). Har de verkligen aldrig tänkt tanken att folk hunnit känna av bristen på vuxentid eller digna under besvärliga faser med några fler barn i familjen, inte hinner över ytan länge nog för att hämta andan? Lägg föräldragrupperna, avslappningsövningarna på saccosäckar, hållaihandenträffarna och sexproblempratet oftare alltefter ju fler barn man föder. Eller blir det för jobbigt om de plötsligt måste möta oss trötta och ledsna flerbarnsmammor som verkat tappa lite av den forna gnistan bland tvätten och dagisoveraller?

Jag ser iallafall fram emot Copeträffarna de verkar ha för föräldrar med tonårsbarn... Om man orkar tills dess. Kanske får man anmäla sig redan nu och komma och bara sitta med en stund på tisdagseftermiddagarna, om man sitter tyst i ett hörn...?

Detta blev ett jädra gnälligt inlägg i saknaden efter min kära mor som varit ett stöd under en hel månads tid. Jag ska på något vis ta tag i min krage, kravla mig ur min grop i skogen, kanske börja skriva tacksamhetsbok som den där Mia Törnblom så tjusigt uttrycker det i sitt snack om självkänsla, det ska jag föresten önska mig i julklapp detta år: självkänsla!

Minnenas afton...

Haddaway ja herregud, minns ni mina vänner då vi kastade oss handlöst ut på dansgolvet under våra mest partyglada år i livet? Alla dessa underbara nätter vi spenderade tillsammans i stoj, glam och fest, med tonvis av hårspray, spritkramp och förfester som mest spenderades i någons badrum med drinkarna balanserande på toalock och badkarskant. Trängseln framför spegeln var massiv då vi målade och målade, nittiotalet var ju skuggorna och high lightens tid och vi var några av dess främsta förespråkare. Vi hade höga hår, höga klackar och högt ställda mål inför kvällen - målet var att ha så kul vi bara tänkas kunde i våra ansvarsfria liv, då allt man var tvungen hålla reda på var vilken tid man började jobba dagen därpå... ! Vi dansade sedan loss, efter att ofta ha stått en timme i kö och på norrländskt maner fått nylonstrumporna så gott som fastfrusna i benen, discon dunkade så massivt hård och brutal så att dansgolvsparketten gungade under den kompletta rytmhysterin.

För att inte tala om toalettköerna, dessa milslånga irriterade och nödiga kvinnoköer, man förbannade var gång att man inte gått tidigare! Med tanke på drinkantalet vissa av oss fick i oss under en kväll borde detta ha varit varje halvtimme för att vara på den säkra sidan. Men allt kretsade kring den fantastiska musiken, jag kan inte någonsin tro att en tid kommer då dunket blir bättre, takten mera solklar och lusten att dansa nonstop en hel natt kan kännas mera påträngande, någonsin... Man hade 220 bpm i bröstet en vecka efteråt. Och höll sig slank som en vidja trots den obligatoriska rullkebaben på nattkrökens sista skälvande timma.

Det är svårt att välja några godingar så här då minnena fullkomligt svämmar över.

2 Unlimited...

Technotronic...

Vi tar oss osökt till slutet på nittiotalet då dansen blev ett snäpp mera aggressiv, milt uttryckt, med hjälp av (i mitt rebelliska hjärta) ömt bevarade och fantastiska The Prodigy.

Vi behöll samma dansglada glimt i det välsminkade ögat.

I morgon fyller jag år. Jag ser fram emot en fin dag med min kära familj i hemmets trygga vrå. Men nog brinner det i mitt gamla danshjärta efter en riktig partybläcka fylld av nostalgitrippar, dunka dunka, en hoper godingar till gamla vänner och en eller annan Strawberry margarita!

Kram på er! ;)

Som ett paket på posten...

Idag hämtade jag ut min spännande vinst jag hade turen att komma över inne hos Busmamman!

Efter mycket prassel med papper och snöre fick jag äntligen syn på den, en underbar kakbox, en dröm med rosor och helt enkelt jätterar. Innehållet då? Jo, supersmaskiga cookies av härligt lagom stort format och med vit och mörk choklad... Ja, dagens bästa fikastund blev resultatet. Tack snälla busiga mamman för min finfina vinst! Får väl ta några extra klunkar detox bara...

I evighet...

Sov gott mina kära vänner.

En tand är lös...

Vår stora Bubblan, vår drygt femåriga smarta, påhittiga, glada, underbara unge, vår förstfödda, är på gång att tappa en tand! En sådan där liten pillrig vit nedre framtand står just nu och fullkomligt väger på tandköttskanten.
Ni minns kanske då man gick där som liten och vickade och puttade med tungspetsen precis heeela tiden, tills tungan blev en öm och röd tingest och tandstackarn hängde i en uns av munslamsa? Ska man våga knyta ett snöre runt och dessutom ha modet att stå kvar efter man fäst sin egen tand i ett dörrhandtag som när som helst kan öppnas. Kanske kanske då riskera en oväntad men ändå väntad smärta då tanduslingen följer med snörstumpen och man sedan står där med ett blodigt hål i den en gång perfekta tandraden av barngaddar... Nej, nog blir spänningstanken för påfrestande, nog tar man det osäkra före det säkra och låtsas som inget, kanske den fäster sig igen om man tänker på annat en stund? Och sedan sitter man där igen, med sin snart såriga tungspets och vickar, och puttar, och vickar, och puttar: omedvetet och en smula maniskt.

Vår stora dotter är på väg in i en ny era i livet i och med denna lösa tand. Snart har hon en schtor läspande glugg mitt fram som en riktig unge av lägsta skolåldersrang.... hon är på väg med stormsteg, ljudar och läser, skriver och vill vara på dagis hela dagarna och inte bli hämtad vid 14.00 som en barnunge... Vad hjälper det att jag försöker framhålla fördelen med att inte behöva slitas upp i ottan, och sedan stå sist och vänta i frökens trötta närvaro innan någon vänlig själ hämtar efter mörkrets inbrott, nej då, alla andra går ju hela dagen, och allt annat stinker.
Bara att inse: ungen börjar bli stor. Växer ifrån mig, tar ännu ett steg ut i livet, gör sig redo, sällar sig till gruppen, bryter sig loss, påminner om att hon bara är till låns...
Men nog måste jag väl sätta ner foten ändå, mota hennes åldersrusning i grind ett par år till då hon idag berättade att "då hon och G hade gift sig skulle hennes naglar också göras långa med stenar och glitter, sedan skulle de två (nygifta då, eller?) också åka till Stockholm på fest..." Hallå! Stopp där! Nu backar vi tillbaka bandet och ser till att tappa alla framtänder innan vi börjar bekymra oss om några långa naglar, och giftemål med G...???!!!! Ägnade resten av kvällen innan läggning åt att prata om kärlek, vänskap och kvinnors fria vilja och möjligheter till storverk, allt medan hon stod för den ofrivilliga men naturliga mjölktandsvickningen...
Så, i morgon kanske tanden ligger under kudden redo för tandfens ankomst och planerna på äktenskap istället har lämnat plats för tanken på en sådan där stor, vit och fin ny stortand som måste skötas med största omtanke livet ut. Kärleken med sitt omsorgsbehov kan vänta.

Hon ligger ju ändå nära nära på natten med sina små kalla fötter under min rygg och smeker mig över mitt slitna och lite sorgsna mammahår, nästan varje natt, mitt lilla underbara barn, min lilla älskade stora unge... och säger mamma innan hon somnar om i mörkret.

Att leta efter sitt borttappade jag...

Hemma igen, efter två underbara dagar tillsammans med en roligt och smart väninna som stöd och pådrivare i positiv riktning. Vi har shoppat fynd av sällan skådat slag... finns säker här hemma oxå om jag letar, men det är ju mycket roligare att handla på annan ort... fikat, ätit och fikat igen, och pratat, och druckit vin, och drinkar... goda drinkar jag aldrig druckit förr. Pratat om ditt, datt och allt där emellan, vilket ju är det jag saknar mest av allt i mitt barnspråkspratande liv. Jag är ju en riktigt lättretad och lättroad pratkvarn och att vara hemmamamma och ständigt omgiven av små barn gör mig till en uppdämd damm av vuxenprat, stora ord om världsliga ting som hotar att svämma över brädderna och dränka alla och en var som står i vägen. Det är ju så viktigt att få sätta ord på sina tankar och funderingar, planer och idéer, sorger och glädjeämnen. Så förmodligen har söta E inte bara ont i shoppingmuskler, hålfot och handväskeaxel utan även i öronen, och säkert mest däri.

Insåg då jag låg där, klockan 02.50 i hotellets fina duxsäng insvept i manglat krispiga lakan och med minnen från dagen skvalpande i huvudet fullt av Appledream, att jag försakat mig själv, glömt mig själv, tappat bort mig själv på vägen hit där jag finns idag på ett sätt som borde vara förbjudet. Jag har naturligt nog satt andras väl och ve i första hand, naturligt nog tagit ansvar för mina små men samtidigt lagt mig själv på hyllan, satt mig själv inom parentes. Nu får jag skörda frukten av min självutplåning: irrande i en rörig och förvirrande värld försöka ta mig tillbaka ut till de andra, till de som verkar kunna kombinera sina ansvarstyngda liv med att också komma ihåg sig själva ibland.

Men det känns jobbigt att inse att jag gjort mig själv och mina barn en björntjänst, iallafall då jag inte ansett mig, AnnaKarin vara av sådant slag att jag har varit värd att bevara till eftervärlden, världen som ju faktiskt ständigt omger barnen och mig. Jag har ju tagit skydd i min bubbla, här inne är jag säker och herre över universum, slipper hänga ut alla mina svaga punkter för alla att tumma på. Men nu när jag sticker ut näsa MÅSTE jag ta mig i kragen. Jag kan ju inte sitta här inne hela resten av mitt liv, stänga ute alla mina behov av vuxenvärlden där jag levde mitt liv förr, för länge länge sedan, långt långt bort.

Undrar också varför det kommer sig att man aldrig pratar om detta på föräldragrupperna när man går i väntans tider på det nya livet? Bara om nappar, tippskydd, sexet och knipandet...

Ni tror väl helt sonika nu att jag är en fullständigt beryckt, galen, tokig gammal mamma som sett sina bästa dagar i dagens ljus? Jag har bara inte lyckats med bedriften att behålla balans i mitt nya liv, för nytt är det ju, bara 6 år. Hade väl inte balans förut heller, stod väl mest och vägde i nåt hörn rädd att någon skulle se genom skalet och bli förskräckt.

Nu är det ju inte längre bara jag som berörs av min obalans i livet, jag måste helt enkelt bli mig själv, mitt AnnaKarin, den ensamma själen som nu plötsligt är långt ifrån ensam längre. Få denna känsla av att vara ett "fake" fördrivet för evigt ur mitt liv.

Jag anser mig numera vara fullkomlig, välsignad och komplett, men en stooor bit av mig själv verkar ha åkt med när jag dammsög sist, och nu måste jag riva upp den överfyllda påsen och börja leta i röran...

Måndagens slutsats: alla mammor behöver en Appledream då och då.

Och tack E, för att du hjälper mig leta i röran...

Alla vackra lyktor små...
...och stora, de blev dessutom hela två.

Lyckan att känna sig uppskattad...

Reglerna för Awarden är enkla: Jag som har mottagit Awarden, lägger upp den på min egen blogg, länkar till bloggarna som jag har fått den ifrån. I min tur delar jag den vidare till ALLA Mammabloggar som jag tycker förtjänar den! Lämnar såklart ett meddelande inne hos Dem, om att de har fått den!

Tänk, jag har fått en fin Award!

Den kommer från läsvärda och inspirerande mamman Maria med motiveringen: "En mammatanke för att hon skrev om det slitiga mammalivet med fullt av småbarn runt omkring sig. Det underbara mammalivet där man undrar var man själv tog vägen?!?"

Tack så jättemycket Maria, det enormt mycket att känna sig uppskattad och att du tänker på mig och mina små mammatankar...

En jättefin överraskning som låg "på trappen" och väntade när jag kom hem från min weekend på tu man hand med mig själv, AnnaKarin, och min rara väninna E.

Jag ska själv välja ut några mammabloggar som borde uppmärksammas. Återkommer om det.

Tävling som förströelse...

Bild lånad av Maria Margareta

Jag har fjärilar som gör mig smått galen, hoppandes runt i min mage. Tänkte tävla lite så här mitt i förberedelserna inför min weekendtripp i morgon, för att skingra tankarna lite.

Hanna lottar ut ett vackert namnsmycke som känns som något för mig att vinna... Jag tror att jag ska ge bort den i present till en fin människa sedan, när jag vunnit vill säga.

I övrigt har hon en mycket hemtrevlig blogg att titta runt på...

Ja, nu kör vi.

Kram.

Bara timmar bort, saknar redan...

Snart är det dax, landet drar till stan... bara om drygt ett dygn ska jag strosa gatorna fram utan barnvagn med tillhörande glädjespridare i form av liten älskling, och två busar som drar i varsin sida. Istället ska jag gå som i ett rus av skräckblandad förtjusning bland allsköns stockholmare - ni vet, de där som visst ska vara smartare än oss lantisar, typ Linda Rosing, Paulo Roberto och Prinsessan Madeleine - och absolut inte ha något annat i händerna än min egen tid.
Sedan jag blev mamma har jag många gånger kommit på mig själv med att stå och liksom gunga en varufylld Icavagn i affären, eller vända mig om så fort ett barn ropar mamma och aldrig riktigt veta vad jag ska göra av mina händer när jag är ute och går. Allt är så invant och förknippat med barnens existens.
Deras ankomst till mitt liv har format om det totalt och nu kan jag inte ens komma ihåg hur det var innan, då jag bara hade mig själv, då jag jobbade ständigt, hängde på krogen med vänner, satt i timmar och fikade på lördagseftermiddagarna, kunde gå i affärer och faktiskt också prova kläderna innan köp, läsa ut en hel bok under en ledig dag, gå på afterwork, prata ostört i telefonen, kissa själv, fullfölja en påbörjad mening, äta bara fil och flingor tre gånger per dag, sova en hel natt, skruva upp volymen på radion utan att någon vill höra smurfhits istället... Allt detta är bara ord utan betydelse, händelser utan känsla, utan värde, nu, sett i ett annat ljus.
Ibland tänker jag att jag var lyckligt ovetande innan jag fick barn, lycklig för att hade jag vetat hur det skulle bli och kännas när de kommit hade jag gråtit av olycka som ensam. Jag hade inte kunnat fungera utan levt i ständig sorg efter barn. Många får leva så när de saknar barn i sina liv, verkligen vill ha men inte kan få av olika anledningar, men ändå kan de aldrig riktigt förstå, och det är deras räddning. Deras hjärtan hade brustit om de hade vetat och gått miste om... Många är också tvugna att leva med ett brustet hjärta livet igenom när de är mammor och pappor till älskade änglabarn... De lever mitt i mardrömmen. Min egen mamma har två änglabarn. Sorgen och saknaden är oändlig och hon försonas aldrig med tanken, hon går i dess skugga.
Det blir svårt att kunna koppla av från att ringa hem och bara "höra hur det går", prata lite med lilla Mellanbebis som med stormsteg blivit "tor tej" sedan bara ett par veckor tillbaka: utan blöja och med ett numera obstinat och bajskorvsfixerat beteende. Bubbla lite med Bubblan som i detalj planerar sin 6-årsdag nio månader bort och har ett aldrig sinande historieberättande att allt liknar rena Harry Potterromanen om man orkar lyssna i tre timmar.... och göra pussljud i telefonen till lilla Lillmormor, lilla hjärtat....
Ja, ni ser. En dag i storstan kommer att vara alldeles tillräckligt för mig lantismamman med ett numera sårbart vällinghjärta inlindat i snuttefilt av mjukaste bomull. En enda dag och sedan gör det ont av saknad... jag känner mig välsignad som har allt underbart kvar att komma hem till. Och jag hoppas att jag åtminstone kan slappna av länge nog för att köpa en vacker ljuslykta på Spiti.... så jag har nåt att hålla i handen under dagen... eller kanske nåt rart till barnen...

Varför inte lyssna på en passande låt i temat. Håll till godo och hörrni, krama varandra.

Befriande humor...

Om ni har det tråkigt, om ni sitter där grå och glåmiga utan gnista av glädje... torra och gnälliga som ett höstlöv som sitter kvar över vintern, alltid redo att falla av ihop av tristess. Ni önskar lite rosigare kinder och en skrattrynka som räcker fram till påska. Med sitt dråpliga och irriterade vardagshumör är han generationer och hästlängder före alla andra larviga personer med krystade försök till att roa. Helt genialt skitskojig typ.
Ni bara måste ta del av MikeBike och hans grandiosa inlägg om livets alla vinklar och vrår, av hans outsinliga tyckande. Han är helt enkelt vardagsbetraktelsens okrönte konung!

Lite mammatankar...

Ni kanske har undrat vad som hänt på temat studieplaner?

Jo, idag har jag skickat in en dispensansökan till ansvarig person för granskning. Jag har ju en hel massa i bagaget som borde ersätta det smått larviga kravet på naturkunskap B... Irriterar mig på att behöva stånga huvudet i väggen så fort man lyckats ta sig förbi ett hinder. Jag har ju fått godkänd behörighet i svenska - äntligen - som var självklart redan innan den onda och långdragna huvudstångningen... Så nu är resten upp till mig när det gäller att ta sig in på programvalet. Men jag vill att ansvariga ska vara flexibla och inte bara vara så dogmatiskt benhårda i sin enkelspåriga syn på en student. Verkar vara mycket ovanligt att någon någonsin ifrågasätter alls? Märkligt då en högskola borde bestå av 100% vetgirighet och letande av nya rön och fakta, ett enda stort ifrågasättande...?

Men här står jag nu, en 43-årig småbarnsmamma och bankar frenetiskt och säkerligen mycket irriterande på porten till all lärdom och kunskap. Ivrig att få ta del av den enorma källa av inspirerande tänk med siktet inställd på en lysande och kreativ framtid! Men att inte någon ens enstaka flik av mitt hela hittillsvarande liv ska kunna räknas som behörighet för att kunna genomföra min tänkta utbildning ter sig väldigt konstigt. Hade jag varit 19 år direkt från gymnasiet, hade jag då verkligen kunnat prestera bättre slutresultat? Nej, de får nog arbeta fram en smidigare praxis för hanteringen av ivriga gamla småbarnsmorsor som jag, om de ska klara den nya anstormningen av vuxna i behov av omskolning, med tanke på den kris vi befinner oss i då 1000-tals veckovis blir friställda från utdöende branscher!

Nog om det, jag berättar mer när nytt hänt.I går landade årets campingtidning med en duns... Fint omslag med en schysst husvagnskänsla för oss frälsta, med tillhörande rockabillyspätta i tjusig frock... Jag och min sambo brukar skojfriskt säga att egentligen skulle denna stil vara otroligt nice att leva med, fina frisyrer, snygga kläder, bra musik. Men nu går ju dessa färgsprakande tillbehör riktigt ihop med min dröm om fransk lantlig stil lagom nött i kanten.... så rocken som livsstil får stryka på foten ett tag, tills drömmen är ett rött svart och vitt hem med detaljer av leopard?

Vi har faktiskt en kär gammal husvagn, så det ljuva campinglivet lever vi varje sommar. Helst då vid saltstänkta och solvarma klippbad på bästkusten, där vi funnit rofyllda smultronställen att vårda ömt i minnet under gråkalla vintermånader.

Ett underbart enkelt sätt att för en barnfamilj njuta av vårt vackra land! Jag har i sanningens namn aldrig längtat efter Thailand som så många andra. Inför nästa sommar har vi ringat in Skanör och finkorniga Falsterbo, eller varför inte trollska Österlen med sitt fårade och vindpinade ansikte vänt mot havet?

Berätta, var finns era smultronställen? Var slappnar ni av? Var får ni gåshud bara av att se landskapet öppna sig på andra sidan krönet?

Tävling igen...

Jag har ju hittat mitt drömhus av alla drömhus... hos Humlebackens Viveka.

Brukar titta in och gona runt bland pärlspont, vita förkläden med skir spets och grova träskor till. En fröjd för ögat i finaste country style med en liten chic men shabby stil.... Helt i min smak, och hennes hus, ja titta in så ser ni själva. Tips, tricks och inspiration för alla och en var.

Nu tävlar hon ut en vacker lykta att hänga i mitt paradisträd utanför fönstret.

Jag verkligen älskar att vältra mig i dessa fantastiska vita och lite nötta bloggar med personligt hemtrevlig stämning och kärvänliga ting att vila trötta dataskärmsögon på.

Vilken stil är er kära läsares favorit?

Är ni country girls av amerikanskt snitt, franskt lantliga eller helt sonika danskt charmiga i all enkelhet? Eller kör ni svalt nordisk stil rakt igenom?

Tell me, I´m all ears!

Nog är jag allt lite dum ändå...

Jag o en liten Bubblan på Bästkusten, den underbara ljuvliga.

Att alltid, ständigt o jämt, gå omkring på livets väg o aldrig tycka att något jag gör duger värst. Vardagsslit med alla små barn, hushållssysslor upp över öronen, städa, göra mat, tvätta skitiga dagisoveraller varevigaste dag, torka snor som gröna elvor, vinterkräksjuka, storhandling med tre barn bråkandes i shoppingvagnen för att det ska ta bara en timme genom..., hinna med vänner, hunden, trädgården, sambon, läsa underbara bloggar o skriva genomtänkta kommentarer, anmäla könsdiskiminerande reklam till ERK, skriva bitiga inlägg om slöa verklighetsfrånvarande politiker som hellre bygger rondeller än tänker på barnen de gärna tjatar om annars, ha koll på aktierna, försäkringsbreven som ska bytas ut stup i ett i den dära kaotiska jävla pärmen i skåpet fullt med skräp och barnens gamla huvudfotingteckningar, rensa ut urvuxna barnkläder ur garderober, hitta mina egna strumpor i tvätten, klippa barnnaglar, hinna hata pedofiler och kvinnomisshandlare på ett konstruktivt sätt, plocka leksaker, tända levande ljus, göra mysig fredagsmiddag o göra arbetsprover till MDH... boka klipptider, tandläkarbesök, hinna läsa en bra bok inte bara på barnspråk, försöka föra en vettig diskussion med stressad kelsjuk sambo, ha avslappnad sex i lugn miljö, boka sommarsemestern innan allt är fullbokat, planera barnkalas, sambons kalas, eget kalas, bli irriterad över att man aldrig får gå på alla jävla andra människors kalas, ha dåligt samvete över att aldrig orka ha stor skojig baluns en lördagkväll...., hinna till apoteket, byta julklappar i fel storlek, köpa rätt mjukost till en kräsen femåring..., vänta i telefonkö hos CSN, försäkringskassan, Ikea o nåt himla bokförlag from hell.
Plötsligt är dagen slut och min egentid har anlänt. Inte faan hinner jag då ut, i becksvart mörker utan gatlampor, för att gå powerwalk för att få ihop de eftersträvansvärda 10 000 stegen/dag som kanske tar min kropp tillbaka till 80-talet... eller därkring.
Men idag är jag lycklig att ni finns därute ni upplysta och insiktsfulla underbara godingar, som vet att alla bäckar små blir ett hav till sist.
Ni som har vett att se det lilla glimma i livet, som vet att rosor är rosor om än i sprucket krus, att det är de små små detaljerna som gör det, som vet att man kan göra en gås av en fjäder och att man inte kan se skogen om man inte ser bortom träden....
Tack. I´m back in the game now. I´m walking the walk, talking the talk. Jag inser att jag powerwalkar mig genom livet, varje minut, varje timme, varje dag. Och jag ska ta mig sjutton lära mig att uppskatta det, och se att allt räknas, våga känna mig stolt glad smart och förbannat duktig, ...och snäll!!!!
Det blir mitt sent inkomna nyårslöfte.

Är jag dum eller...

Detta med stegräknare... Tävlar just nu om en bra en hos Claudia Galli. Men jag har väl näst intill insett att jag måste ha missuppfattat hela användningssättet, eller?
Läser varje dag om alla 10 tusentals steg folk tar med sina små (mest troligt) jätteslanka ben på promenader som måste ta en sisådär två timmar styck. Men är jag för strikt i min syn, ska jag ha den på dagarna i ända? Eller gör jag rätt när jag bara tar med min gamla sunkiga felräknaren vid enbart regelrätta koncentrationskrävande powerwalks? Jag jagar ju småbarn dagarna igenom, trappan upp o trappan ner, hit o dit o ut o in, till dagis från dagis.... jaga jaga jaga. Räknas också det? Då är jag nog också jag uppe i högre siffror än mina futtiga 7, 8 tusen.
Inte vet jag. Är jag dum eller. =)

Kortkort är ordet...

Nu är det gjort: detta klassiska felsteg man som blåögd förälder till påhittig och modigt utforskande tvåochetthalvtåring kan göra... Låta barnet sitta och klippa sina högt älskade pappersmolekyler i godan ro, utan uppsikt, under en fem minuter lång evighet.
Resultatet blev 7 000 smalsmala remsor av blått papper, samt en egen hårlugg på cirka 3 millimeter. Där satt hon, lilla raringen med saxen i hand, remsorna strödda omkring sig och en hårlock i handen... leende. Konstigt nog var den väldigt rak med tanke på svårigheten att klippa sin egen lugg, utan spegel och i ett svep. Jag tror att det var så här min egen frisör menade att jag skulle kunna klippa min lugg: kort underhår med lite längre överliggande strimmor för en möjlighet att för dagen variera utseendet efter smak.

Japp. Fram med kameran bara och få ett minne för livet bevarat.

Tänke också på GI, inte är det väl någon sak att plågsamt sätta i sig rätter som denna: ädelostfyllda köttfärsbullar, med päron, avakado och valnötssallad därtill? Imorgon blir det lax- och räkbiffar, romansallad med färskost och rödlök.
I glaset glimmar min bärnstensfärgade detox som sällskap.

Denzel, you are the man...

Känner mig matt och helt slutkörd, betagen och totally blown away av kvällens film med min favorit Denzel Washington. Framåtlutad i soffan under två timmar och fyrtio minuter har jag ryggont och känner mig öm och mörbultad. En hårdkokt, välspelad och tungsint gangstervärld full av bad guys med eyes of steel, och flyktpengar nergrävda in the dog house, ställda inför valet vi alla egentligen väger vårt samvete inför: ta chansen att vara någon eller ingen. Jag ryser och lutar försiktigt min stela nacke i eftertanke och lägger ännu en film till min lista av dräpande favoriter. Denna gång är jag på den ondes sida, som trots lagens långa arm ofta vinner mitt hjärta.

Tävling!

Nu Claudia ut den eftertraktade Rolls Roycen av stegräknare. Jag vill verkligen vinna denna gång då den jag fått gratis från banken såklart är totalt värdelös. De har väl inte råd att lägga mera på kunden trots alla himla avgifter de tar för att man bara går in i banklokalen...?

Så nu håller vi detoxtummarna! Jag behöver uppmuntran och siffror att följa i min kamp mot latmasken i kroppen. Med denna manick kan man se förbränning, bltr, hastighet, skostorlek, formtoppar, sinnesstämning, tentaresultat, bensinpriser och allt har jag hört...

I want....

Bebisnytt!

Här står vårt minsta lilla hjärtegryn av egen maskin på golvet. Verkar inte riktigt vara tillfreds med situationen utan vill ha assistans med fallfri förflyttning... Inte ofta men ibland står hon upp, och mest i sängen och soffan. Kanske tack vare att man där kan falla mjukt i kuddarna. Hon har börjat snacka och peka och stormar mot sin ettårsdag med full fart.

Mellanbebis gick första blöjfria dagen på dagis idag efter ett långt jullov. Hon klarade det galant trots att de lekte ute i snön halva dagen och det då är lätt att glömma... Utan blöja har hon varit nu sedan jul. Hon är "toor tej" nu och ingen "bedis". Älskade vännen.

Nu har vi bara ett blöjbarn kvar, känns både vemodigt och ljuvligt.

Storasyster Bubblan visar sin kärlek till lillan. Alla älskar Alice. Vi lekte i den isande vinden och åkte pulka och pulsade runt och njöt. Avslutade med varm choklad med vispgrädde.

Underbara vinter, vi gillar dig!

Jävla Facebook!

Facebook förbjuder bilder på ammande kvinnor Wendela Aftonbladet
Om kvinnor bara ska visa brösten när det behagar någon, ska vi väl för sjutton oxå kunna göra det när det sker naturligt utan baktanke eller för att roa gubbar?

Fy nu ska jag lägga ut alla amningsbilder jag kan hitta!

Jag känner mig detoxförbannad helt enkelt. Tror jag tar mig ett glas till...

Bilden lånad från http://www.breastfeeding.com/helpme/helpme_video.html

Liten glimt av snövit värmde våra frusna hjärtan...

Vi hade en stor dag i söndags. Jag och Bubblan åkte till Globen för att se Disney on ice Princess classics. Dottern, jag L och hennes dotter L hade en förtrollande heldag tillsammans i storstan. Medan kylan bet sig fast i kinderna utanför njöt vi av popcorn, sång och isdans av världsklass i den fullsatt varma Globen. Barnen satt med klistrad blick och stoora ögon under hela föreställningen. Vi mammor hade tårar i ögonen och munnar fulla av godsaker, åtminstone resterna efter barnens framfart denna festens dag. Alldeles alldeles underbart och säkert precis som en bal på slottet ska vara.
Vi åkte tåg, tunnelbana och avslutade med McD på Centralen. Som lantis förstår man inte riktigt charmen med dessa gnisslande monster som rusar fram. Bubblan blev lite ledsen över att "alla bara trängdes så jag höll på att ramla i hålet". Hon syftar på "...se upp för avståndet mellan vagn och plattform när ni kliver av...."
Bor verkligen prinsessorna i den där stora bubblan? Frågade en undrande femåring.
Strax börjar det...

Jasmin och hennes vänner i en sprakande kavalkad av färger.

Disney fraktar en hel stab av personal över Atlanten. Kanske våra egna popcornkäppsbärare inte är betrodda i fjärran land som vårt? Hi there dude.
Avslutade i amerikanskt tema som sig bör.

Hemma har vi ju en egen prinsessparad, här i form av en vackert sminkad Mellanbebis i balskrud.

... avvänjning... cold turkey... frossbrytningar... livskrisen pockar på

Den ena livskrisliknande tanken efter den andra, känner mig som en av de svettiga, degiga, stissiga och patetiska kändisarna i programmet Celebrity rehab med Dr Drew. De som har de mest finurliga idéer på hur de kan slingra sig ur sina giftavvänjningar på ett smart sätt. (..och med betydligt mera svårflörtad droganvändning än en och annan chipspåse eller chokladbit i bagaget.)
Herregud är detta även vardagsdetoxens baksida så säg? Har inte vågat ringa det där sturska hälsofreaket med platinablonderat hårsvall (säkert erhållet endast genom kostförstärkande och hemligt preparat) för att konsultera henne vad gäller ev biverkningar. Jag vill ju inte framstå som någon okunnig amatör, tänk om hon svarar: nejhej du gammelgäddan, det kanske är svid och gnällkärringsjukan som pockar på så här på medelålderns höst.... Gaaaahhhh, jag sveper min hela liter av bajsfärgat brungrummel nästan innan lunchtid numera och hoppas att besvären hör till drycken och därmed förhoppningsvis övergående. Faan, jag slutade röka år 2001, cold turkey utan hjälp och letade bara gamla fimpar i ett par dagar efteråt, så mina nuvarande chokladcravings borde vara försvunna lagom till fredag?
Annars då? Ja, just nu känns allt som en enda stor jävla skitvecka. Att året behöver börja med att jag plötsligt måste tvivlar på allt i mitt liv! Jag vet ju inte om ni vet men jag har tagit 7,5 p i en distanskurs under hösten och har planer på att studera (om jag kommer in) heltid från hösten 2009, istället för att ställa mig i den inte allt för lockande arbetslöshetskön som leder till no where. Men en hel massa trassel och tjafsigt strul med min behörighet har satt allt i viloläge. Jag behöver göra arbetsprover till april och högskoleprovet i februari. Men nu orkar jag inget, förmodar att det inte bara är detoxens fel, jag känner mig helt fel ute på något vis? Irrar bara runt som en råtta i en bur. Ute på hal is. Känner mig orolig och rädd, instängd och utan positiv energi. Jag är vanligtvis en att räkna med när det gäller snack, kommentarer och inlägg men nu... vill bara sova, vara ifred, orkar inte knappt se tangentbordet, snubblar på orden, stavar fel... vill inte göra någon arg på kuppen.
Vet att januari är en pissig månad, trist, grå och världens ände. Snart kommer ljuset och plötsligt är luften fri och varm och lovande. Vi är lätta till sinnet och glada, uppspelta och positiva.
Men vad hjälper det nu, när jag behöver få känna detta NU, när jag har så mycket att göra med mig själv, för min egen del, för att lyckas och kunna ta chansen att äntligen kanske komma närmre en yrkesdröm. Eller åtminstone lite längre ifrån själsdödande och kreativlösa sätt att försörja min familj. Jag tror mig veta vad som skulle göra mig till en lyckans ost när jag kliver upp på vardagsmornar, har i stort vetat det mer eller mindre hela mitt liv, men alltid ignorerat mitt hjärtas röst... Vet föresten inte längre om det är så det känns, om mitt hjärta talar sanning. Vet inte längre om jag fått allt jag känner och önskar om bakfoten helt. Bara inbillat mig och hakat upp mig på ett spår som inte leder någonstans, iallafall inte till den lyckliga tillvaro jag föreställt mig? Har jag larviga och orealistiska idéer helt enkelt?
Jag gråter för mina barns skull: vem av de små vackra underbart snälla ljuva små änglar från himmelen förtjänar en sån här just nu tragisk och ledsam mamma som nu plötsligt i strax 43-års ålder fått en livskris lagom till bebisens ettårsdag. Jag vill ju verkligen så det gör ont i mig, måste bara orka vara en inspirerande trygg stabil närande bärande livsvägvisare med en oändligt aldrig sinande brunn av kärlek och kraft att ösa ur.... Men det känns som om jag inte orkar med deras rop på min konstanta och alltid uppmuntrande uppmärksamhet som jag borde. De blir ledsna och verkar tyngda då jag inte räcker till. Min brunn verkar tömd. Och det tunga stenlocket har hamnat snett.
Tack till er som orkar läsa mina tankar.

Tävling...

Försöker att komma över en fin vinst igen! Men denna gång är nog mina odds dåliga då jag nyss kammade hem en av Claudias tävlingar. Nu lottar hon ut ett medlemsskap i Spotify där all den bästa musiken finns.

Vill gärna dela med mig av Detoxens värld... Jag har under dagen lyckats med konststycket att stjälpa i mig en liter bajsfärgat vatten med smak av krossat katrinplommon utspätt till näst intill oigenkänlighet. Jag tycker själv att jag är löjlig om jag inte får i mig detta, dock kan ju 20 dagars drickande verka himla enkelspårigt. Jag kanske kan blanda ut det med lite fruktsoda? Bara för smakens skull, nej skämt åsido, jag kör på i ullstrumporna. Tur att jag druckit så mycket skit i mitt tidigare barhängsliv - typ avslagen öl och gamla äckliga sliskdrinkar - att denna dryck egentligen då är en av de godare vid jämförelse.
I morgon ska jag och min stora Bubblan åka till Globen med en annan mamma och hennes femåring. Vi ska se de hett eftertraktade Disneyprinsessorna på is! Dottern kunde knappt somna av iver inför denna stora händelse i hennes lilla liv. Det värmer en mammas hjärta att se hennes ögon glimma vid blotta tanken på att vara i samma rum som Snövit. En heldag med tåg, tunnelbana, stockholmsstressiga människor och en upplevelse som nog blir alldeles alldeles underbar...

Tänkte på en sak...

Är det tokigt att äta upp allt onyttigt och smaskigt som finns i huset dagen innan man ska påbörja detox i morgon? Liksom röka upp ett helt paket cigaretter timmen innan man ska sluta.. Borde jag hellre ha hällt ut den goda skumpan i vasken istället för att häva i mig den i ren förtvivlan, denna sista skälvande minut av normalt lyx-ätar-fast-onödigt-leverne? Fast enligt GI fåååår man ju ibland dricka vitt torrt vin och äta nästan en hel brieost till mellanmål. Ja ja inte varje gång, och säkert inte dagtid, men ändå.
Nåja, jag tänker inte köra Anna Skippers modell då hela skafferiet står där gapande tomt med bara en torr burk svarta bönor skramlande i ett hörn, nej, jag tänkte anamma GI-metoden då jag faktiskt kan äta allt utom det jag själv innerst inne vet inte är bra, plus att jag ska börja gå entimmes-promenader fyra gånger i veckan, med eller utan barnvagn.
Jag kan ärligt säga att jag nästan redan känner mig mera hälsosam av att bara ha läst instruktionsmanualen till min flaska flytande örter jag köpte idag. Lite samma falska men upplyftande känsla jag haft då jag blivit medlem i hälsostudios och annan karaktärskrävande samvaro. Man står där med planer och upplägg som helt ska förändra ens liv - man kan nästan se sig själv som ansiktet i nästa annonskampanj. Då har jag bara varit där en gång, lyft, tänjt, stretchat, fått skavsår av nya aerobicsskor, försökt verka världsvan på stepup-brädan, duschat och sedan gått hem och lagt mig framför teven... Det gamla trötta livet har sedan smugit sig på och plötsligt har alla förhinder gjort sin entré.
Sent i livet har jag gått från ensam singel barpingla till ansvarsfull småbarnsmamma och nu - efter fem lata bortförklarade år - ska jag väl kunna ta mig i kragen?
Tänk att jag till och med känt "Gud så skönt, nu slipper jag hålla in magen.." när jag blivit gravid!
Men det kan jag inte vänta på nu, vår familj är komplett och jag börjar få ofrivillig träningsvärk av denna konstanta maginhållning. Dags att göra värken till en del av livet istället.
Vill ni få blodsmak i munnen och håll i sidan? Ta en titt och dröm om mitt nya jag. =)

Jaha, då var den nya tiden här...

Ny och ny. Dagen började med samma tjat, gnat och förmaningar som alla andra dagar. Inget nytt på den fronten alltså. Trodde ju i min enfald att vi skulle vara en harmonisk och gnällfri familj bara av att klockan slog 24... men ack, pumpan sprack, skorna trilla av, jag snubblade på balklänningsfållen och vaknade med ett ryck upp i dotterns våningssäng. Ja ja livet är ju faktiskt inte som den där balen på slottet, där förstående prinsen dansar runt med en till ljuv musik medan barnen tas om hand av ömsinta gamla nannys, och man själv dricker skumpa och äter vindruvor resten av livet, går i glasskor och har en midja på en sisådär 12 cm i omkrets...
Nåväl jag ska nog ta mig igenom detta år också. Jag har ju dessutom börjat blogga nu och har verkligen funnit ett sätt att kanalisera alla mina grötmosiga mammatankar och funderingar över stort och smått, mycket kanske till er förvåning och förskräckelse men förhoppningsvis även till glädje och uppmuntran?
2009 är ju min sista tid som ledig mamma, sedan är pralinätningens lattemammatid över - för alltid. Jag har haft glädjen att fått vara hemma med barn sedan hösten 2003, med avbrott på ett år. Inte alltid bra då jag nu ibland har börjat smida planer som kan liknas vid flykten från New York...
Men nu tar jag nya kraftfulla tag och tar 2009 i kragen och kastar mig ut mot nya utmaningar.

Flyktvänlig musik kanske, i form av glad Rockabilly.