Igår pratades det om detta med bloggskrivandet som en form av dagboksanteckningar ur vårt privatliv. Att vi lagt den gamla vanliga dagboken åt sidan. Och varför? Kitty Jutbring i Ekdals kvällsöppet funderade över ämnet bland dunet som annars yrde i studion.Jag vet ju själv att jag fortfarande har den gamla tummade pappersdagboken längst in under kudden, där jag alltid är lika rädd att någon oinvigd ska finna den, och läsa den ordagrant men också se mellan raderna av mina innersta och mest intensiva tankar. Jag har satt mina dagars innehåll på pränt i många många år. Mår fysiskt illa då jag läser idag närmast uråldriga tonårstankar av vanmakt och smärta; ord skrivna av den mest ledsamma och vilsna barnunge. Jag blir tårögd och kan ibland inte alls ens tro att det är jag som skrivit. Men så är det. Bok efter bok, blad efter blad nerskrivna i stundom de gladaste men också, och oftast de mest sorgsna ögonblicken i mitt liv.
Varför lät jag den då bara bli liggande där, bortglömd och saknad långt under kudden, den där dagen då bloggen kom in i mitt liv?
Jag älskar att skriva på silkeslent papper med bläck svart som sot, och ser orden som än mer vackra i en handskriven form. Jag hatar stelbenta mail utan personlighet och värme, utan handens lutning, utan avtryck av pennans udd. Men i bloggen får jag skriva, skriva och åter skriva, utan uppehåll, skrivkramp eller pennbyte. Här kan jag låta orden flöda och och fylla en sida av bara mina tankar. Det gjorde jag aldrig i min pappersdagbok. Då fick jag lov att tänka mera, väga varje ord och därmed mista en del av min ordvävningsteknik. Men inte skriver jag sådant som finns mellan de tummade bladen i min gamla vanliga dagbok. Orden där i osar, smärtar och immar igen rutorna. De är tårdrypande och ynkliga, utlämnande och nakna. Där skiftar skrivstilen ibland från stor och bestämd till liten och svårtydd. Dessa förr så tydliga skrivtekniska egenheter får nu leva vidare i mitt huvud nu i stället. Här får ordet större plats istället.
Jag skriver fortfarande personligt, mycket mera egentligen än förr. Men jag utelämnar det som verkligen är mitt och bara mitt, det som ingen får läsa, sådant som gör att ingen får läsa ens dagbok, det privata. Kitty undrade vad som fått oss bloggare att vilja skriva personliga saker inför allas ögon att se? Jag själv glömmer att ni sitter där och läser. Men jag glömmer inte bort det så att jag ångrar mig efteråt. Kanske tar jag bort min presentationsbild och mitt namn? För att känna mig mera anonym, kanske inte. Känns ju egentligen ganska larvigt - jag har ju inget att dölja, jag är väl inte den mest irriterande människan i denna typen av forum. Mest då för min familjs skull.
Jag skriver ju det jag tänker; det som nog många egentligen säkert tänker. Iallafall jag. Jag skriver sådant vi pratar om vid köksbordet. En mammas tankar. Mina favoritinlägg är ofta generaliserande, många gånger fördomsfulla och jag verkligen älskar att dra allt och alla över en och samma kam. Pikar gärna neråt, men slår mycket hellre högersving uppåt.
Som ni ser kan allt detta omöjligen rymmas i en ynka liten pappersdagbok. Jag saknar heller inte nämnvärt att inte kunna skriva om det mest trista i mitt liv, jag berör ju det bara på andra sätt här i min blogg. Tar upp det mera som ett allmänt inlägg om ett samhällsfenomen istället för något personligt bagage att dra runt på, suckandes och pustandes i min ensamhet. Det ger mig en form av distans som jag känner får mig att må mycket bättre. Jag har på så vis tagit mig ur en bubbla, ut ur ensamhetsskrivandet då ingen varken kunde eller fick lyssna, kommit ut bland allas kritiska och öppna ögon. Känns friskt och levande med all luft som jag kan andas medan tangentbordet smattrar, hellre än som förr: insnärjd under ett varmt täcket, i konstig skrivvinkel som både fick min penna och nacke att sluta fungera.
Nu finns det ingen återvändo, jag skriver för livet, sida upp och sida ner, skulle kunna fylla en bok, kanske, vem vet egentligen. Sambon tycker att jag borde, men jag är rädd att kanske aldrig lyckas få ett avslut med knorr på min aldrig sinande svada...
Jag skriver för min egen skull men vill gärna samtidigt underhålla er med små inlägg då andan faller på, jag ser ju att ni läser mina väl valda ord ibland, men mycket står i vägen vissa dagar. Då behöver jag andrum och tankepaus. Livet är komplext och skört och måste skötas med största omsorg och med total hängivelse. Och många gosekramar och småbarnspussar.
Så, där har ni mitt svar på varför jag gått över till bloggen när det gäller skrivandet.
Jag fick aldrig reda på vad Kitty egentligen tyckte i frågan...
Jag har registerat mig på:
Jamen tack, ja ibland är nog ALLA starkare än vad de tror. Fast man fattar det inte alltid just när man är i det svåra.
SvaraRaderaOch mycket av det "starka man blir" kommer med hjälp från såna som du.
Storkram tillbaka o hoppas du har en go`kväll!