Här står jag nu...

Uppklädd i min allra glittrigaste stass, med klackade skor, rosor på kinden och solsken i blick... Jag är redo, beredd och laddad till tänderna med snittar, champagne och glamour i aftonväskan.

Pompa och ståt, haleluja, here we come... men så inser jag plöstligt att min vackraste boa av de allra vitaste fjädrar ligger halvdränkt i slaskpölen framför mina satinklädda och guldskimrande pumps. Den ligger där och ser ut som en gammal skitig höna med lånta fjädrar.

Jag kliver tillbaka in i hallen med känslan av att den där limmon, den verkar ha glömt bort mig helt.

Inte tar jag mig till Globen ikväll på annat sätt. Buss är ju uteslutet i min avundsvärda paljettbeströdda kreation skapad för en schlagergroupie av näst intill manisk nivå. Och inte kan jag komma körandes i vår gamla volvoruska heller, den anstår inte en paljettklänning att sätta sig i.

... och ska jag vara riktigt ärlig har jag ju ingen biljett heller till denna årets mest åtråvärda tillställning, som får Sverige att lysa upp som en sol - från norr till söder - då vi alla känner i våra hjärtan, gemensamt, att just i år blir det vi som SÄKERT går hem med vinst eftersom VÅR låt är BÄST av ALLA...

Ja, jag lunkar upp för trappan med mina satinpumps med klack som en tonartshöjning hängande från handen. De gör ont, de gör ont och jag hatar plötsligt dessa gyllene skor. Jag häller upp chips och blandar dipp med van galahandföring i klass med Carl-Jans rumba, har tagit förklädet på för att skydda mina paljetter från stänket då jag kör drinkmixern på högsta volym. Jag bänkar mig framför Svt lagom till introt medan min kropp fylls av pirret av skrällkänslan som alltid infinner sig då telefonröstningen överlåts till folket, de där som inte har vett om att ens placera sina egna pensionspengar rätt. Jag anar ugglor i mossen, sanna mina ord.

Kameran sveper över de lyckligt utvalda, de beundransvärda som sitter nära, så jättejättenära alla våra fantastiska favoriter. De som nappat åt sig en plats i publikbrusets underbara famn. Nu ska vi alla ska svepas med in i melodifestivalens vilda värld av refränger, etnopop, gladpop, gaypop, kärleksballader, scennärvaro, hatmail, löshår, backbeats, singbacks, flashbacks, slagdängor, förståsigpåare, upprivna känslor, svek och "vad-fan-har-hon-på-sig"-löpsedlar som säkert räcker ända till Moskva och tillbaka.

Jag ber er, ni som sitter så nära att ni kan ta på stämningen, peta den med en målad lösnagel i sidan, kanske till och med ta på självaste Måns om ni sträcker er riktigt långt utan att frocken spricker i limningen, jag ber er: Snälla, snälla, snälla hälsa från mig att nästa år, NÄSTA ÅR då sitter jag i Globen i min paljettklänning, mitt nytonade hår och mina satinpumps glimmande som av guld, och viftar min boa i stjärnornas ansikten och käkar festliga tilltugg ur aftonväskan.... än om jag måste gå 1000 mil för att få vara med...

Och snälla, snälla krama Carola om hon är där...